Solsemester, del 2.

Flyget går bra, i den bemärkelse att vi kommer till semesterorten helskinnade. Flygresor kan egentligen bara gå antingen bra eller dåligt. Bra är ju att man tar sig från A till B. Dåligt är ju som man ligger i Atlanten eller i Alperna någonstans mellan A och B. Barnen har tagit skift när det gäller att sova, gnälla och slåss om att få välja film på datorn. Jag har sovit mest hela tiden och vaknat då och då när något utav barnen behövt pengar till att köpa onödiga plastsaker eller dyrt godis.. Vi lämnar planet och min blick börjar direkt leta sig mot skyltarna i taket. Vill jag hitta bagageupphämtnings skylten? Eller kanske EXIT skylten? NEJ! Jag vill såklart veta var toaletterna är. När jag inte ser någon skylt så kallar min röv på min hjärna:
R: ”Tillstånd att trycka ut lite bearbetad frukost tack.”
H: ”Kan du vänta lite? Vi har inte lokaliserat vattenklosett-anläggningen.”
R ”Kan bli svårt att bromsa, det mesta ligger redan i pipelinen och riskerar att läcka närsom.”
H: ”Ok. Öppna portarna”
Jag: ”MEN VAFFAN HJÄRNA! Här finns ju ingen toalett!”
H: ”Nä, men bakom den där plastväxten där borta ser nog ingen dig, eller inte många i alla fall.”
Svetten börjar pärla sig i pannan. Om jag inte hittar en toalett så får jag försöka gömma mig och skita där det finns tid/plats/minst folk.
Jag: ”Hjärna, kan du säga till Röv att inte öppna riktigt än? Jag måste hitta någon slags rövtorkaranordning.”
H: ”Skynda dig då!”
Precis när jag har hittat en näve majonästäckta Subwayservetter så ser jag toalettskylten. I samma sekund försvinner bajsnödigheten.
R: ”Avbryt nödlossningen! Det var inte så värst akut. Faktiskt inte alls akut.”
H: ”Du behöver inte sätta dig bakom växten. Röv säger att det inte är aktuellt längre.”
Jag går på toan trots det, bara för att tvinga ut en tesked samtidigt som en ådra i pannan brister. Nu kan vi äntligen hämta våra väskor och sedan lokalisera nästa toalett.

Det var bara de första 3 minuterna i det soliga paradiset. Sådär kommer förmodligen hela min tankegång att gå under den semester. Kombinerat med att jaga Houdini kors och tvärs över hotellet och halva byn/staden. Sambon lurar ut mig i solen för att få lite färg. Ja, färg. Fast med min fysik går jag såklart ner på stranden i en t-shirt. Saken är den att jag är inte så jävla duktig på att få färg. Fast å andra sidan så är ju rosa en färg också. Efter en stund på solstolen, bredvid toaletterna såklart, så är det dags att ta det första doppet i alla fall. T-shirten åker av och Christer Fuglesang tittar ner mot jorden från sitt rymdskepp och tror att en atombomb har smällt av. Folk med solglasögon sätter på sig ett extra par solglasögon, föräldrar täcker sina barns ögon och Greenpeace kommer och försöker sjösätta den där albino-valen som ligger på en Liverpool handduk, bredvid toaletterna, i bara sina shorts. Medans jag fäktar bort de lokala reportrarna, som vill fånga spektaklet på video, så håller sambon just nu på att leta efter Houdini. Hon har rymt iväg till något ställe som säljer glass för att charma till sig en isglass eller två. Barn nr 1 och 2 håller antagligen på och bråkar som något uttal i någon eurovision låt.

Sådär håller det på i en vecka tills det är dags att packa ihop våra saker, som av någon anledning har fördubblats under vistelsen. Det är barn nr 2 som har samlat på sig stenar, snäckor pinnar och bortglömda sandaler som hon tänker använda till att bygga en tidsmaskin när vi kommer hem. Jag och barn nr 1 är rödare än en generad räka medans de andra har fått någon nyans av normal kroppsfärg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>