Pizzofil och Cornflakes i säck.

Ni vet när man är på ICA och de har folk som delar ut smakprover på diverse saker. Korv, yoghurt, ostar, juice osv. Jag tror att de gör det för att vi inte ska handla utsvultna. Det är alltså gjort med goda intentioner, inte för att sälja på oss mer skräp. Det bästa är när ett och samma ”stånd” har 3-4 olika smaker där man smakar på samtliga sorter.
Det enda negativa är ju den pinsamma stunden medans man tänker ”Hur kan jag, på minst otrevliga sätt möjligt, säga att jag aldrig tänkt köpa detta ändå”. Det finns inga värdiga sätt att gå därifrån. ”Mm vad gott. Jag tror att jag tar 0 paket även idag”.

Ibland grämer jag mig över att vi inte har hemleverans här i byn. Men å andra sidan kanske det är lika bra. Jag hade beställt så många hemleveranser att pizzabagaren hade kunnat asfaltera en egen fil från pizzerian till mitt hus. Det kombinerar mina 2 favorit sysslor, att äta och att inte röra mig. Fast då måste jag ge dem en husnyckel för har han tagit sig hela vägen hit så kan han fanimej gå de sista 6 metrarna. Jag tänker inte gå hela vägen till ytterdörren, ser jag ut som en triathlet eller?

Pizzalfilen

Pizzalfilen

Kommer ni ihåg när man kunde köpa Cornflakes i säck? När jag växte upp så hade vi den snålaste pappan på norra sidan av ekvatorn. Allt skulle köpas i säck, hink eller dunk. Cornflakes, skorpor, fisk, tvättmedel. Fanns det i säck så betydde det att man sparade ofantliga summor pengar. Han köpte till exempel aldrig juice. Vi skulle ha saft. Inte den här fina som fanns i små pappersförpackningar inte. Vi skulle få avnjuta BOB apelsinsaft på dunk, ni vet den som smakar lika lite apelsin oavsett hur mycket koncentrat man hällde i. Sen fanns där en fin, fin, fin gräns mellan ”nästan apelsinsmak” och ”fullkomligt jävla odrickbar”. Mamma brukade köpa vitt bröd. Bröd som var himmelskt att rosta. Bröd som kunde ena stunden en personlighet som en räddare i hungersnöden med en halvsmällt ostskiva och kokt skinka ovanpå det och andra stunden agera utfyllnadsmaterial till gröten/filmjölken. Sen kom pappa hem med ett brunt bröd som inte ens var skivat och hade personlighetsdrag som påminde om en död mal. Man kunde inte ens rosta skiten. Inte bara för att man skar skivorna så snett att den var 2 mm tjock nertill och 2 cm tjock upptill, utan för att de rostades inte. Den fina gränsen mellan ”ingenting händer” till ”varför är där två kolbitar i brödrosten”. Jag hatade det brödet, tills jag upptäckte remouladsåsen. Då förvandlades jag till Per Morberg, fast jag kunde bara en kombination. På tal om Per, Är det bara jag som inte kan kolla på matlagningsprogram när jag är mätt. Det är lite som att kolla på porr efter man har haft sex. Om man är hungrig så ser allt sjukt gott ut och vattnas i munnen oavsett vad han lagar. Men när man är mätt så ser man hur mycket jobb det egentligen är och det ser ut att vara jobbigt, onödigt och man ser bara en massa disk som som måste plockas undan och redskap som måste torkas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *