Tiden är inne!

Nu vet jag! Nu vet jag äntligen när chefen kommer hem. Nu kan det äntligen bli lite rutiner och ordning i grottan. På onsdag kommer hon hem. Hoppas att hon inte glömmer att ta med sig maxlast av diverse gottiga och mindre nyttiga saker. Ostar, godis, läsk, torkad fisk. Ja, listan på vad jag vill ha är lång. Sen är man så jävla kortsiktig när det börjar bli dags för henne att åka till flygplatsen. ”Jaja, skit samma. se bara till att SKYNDA DIG!”. Precis som att planet flyger snabbare bara för att jag står med en erektion på Kastrup och stampar.

Det betyder, för barnen, att ketchup baserade varmrätter och filmjölk till frukost, mellis, lunch och mellis kan vara ett minne blott. Min sambo kan laga så många olika sorters maträtter att jag inte ens vet om det finns namn för dem. ”Ja, du vet spaghettithingy med baconwhateversås, eller så kan vi äta kycklingmajigger med barbecue’n’whatnot”. Det vattnas i munnen…

Idag är det fotboll på TV. Det är min ”utflykt” från verkligheten. Mina två timmar där jag enbart koncentrerar mig på att be barnen att hålla käften och sluta springa framför TVn. Konstigt att när man bara slötittar eller zappar så glömmer man periodvis att barnen ens finns i huset, men så fort man har sagt ”Nu ska pappa titta på detta, var vänliga och sluta existera i 2×45 minuter med 15 minuters paus emellan.”Everyone_Loses_Their_MindsJag försöker distribuera bort barnen så jag kan få se fotbollen utan att behöva gå emellan när de bråkar eller skriker så högt att jag inte kan höra mig själv gråta. Eller så får jag sätta mig på dem tills de slutar röra sig och blir tysta och lugna.

För att göra allt enklare så har hunden börjat menstruera… Dessa 4 dygnen kommer att vara sjukt långa.

Pizzofil och Cornflakes i säck.

Ni vet när man är på ICA och de har folk som delar ut smakprover på diverse saker. Korv, yoghurt, ostar, juice osv. Jag tror att de gör det för att vi inte ska handla utsvultna. Det är alltså gjort med goda intentioner, inte för att sälja på oss mer skräp. Det bästa är när ett och samma ”stånd” har 3-4 olika smaker där man smakar på samtliga sorter.
Det enda negativa är ju den pinsamma stunden medans man tänker ”Hur kan jag, på minst otrevliga sätt möjligt, säga att jag aldrig tänkt köpa detta ändå”. Det finns inga värdiga sätt att gå därifrån. ”Mm vad gott. Jag tror att jag tar 0 paket även idag”.

Ibland grämer jag mig över att vi inte har hemleverans här i byn. Men å andra sidan kanske det är lika bra. Jag hade beställt så många hemleveranser att pizzabagaren hade kunnat asfaltera en egen fil från pizzerian till mitt hus. Det kombinerar mina 2 favorit sysslor, att äta och att inte röra mig. Fast då måste jag ge dem en husnyckel för har han tagit sig hela vägen hit så kan han fanimej gå de sista 6 metrarna. Jag tänker inte gå hela vägen till ytterdörren, ser jag ut som en triathlet eller?

Pizzalfilen

Pizzalfilen

Kommer ni ihåg när man kunde köpa Cornflakes i säck? När jag växte upp så hade vi den snålaste pappan på norra sidan av ekvatorn. Allt skulle köpas i säck, hink eller dunk. Cornflakes, skorpor, fisk, tvättmedel. Fanns det i säck så betydde det att man sparade ofantliga summor pengar. Han köpte till exempel aldrig juice. Vi skulle ha saft. Inte den här fina som fanns i små pappersförpackningar inte. Vi skulle få avnjuta BOB apelsinsaft på dunk, ni vet den som smakar lika lite apelsin oavsett hur mycket koncentrat man hällde i. Sen fanns där en fin, fin, fin gräns mellan ”nästan apelsinsmak” och ”fullkomligt jävla odrickbar”. Mamma brukade köpa vitt bröd. Bröd som var himmelskt att rosta. Bröd som kunde ena stunden en personlighet som en räddare i hungersnöden med en halvsmällt ostskiva och kokt skinka ovanpå det och andra stunden agera utfyllnadsmaterial till gröten/filmjölken. Sen kom pappa hem med ett brunt bröd som inte ens var skivat och hade personlighetsdrag som påminde om en död mal. Man kunde inte ens rosta skiten. Inte bara för att man skar skivorna så snett att den var 2 mm tjock nertill och 2 cm tjock upptill, utan för att de rostades inte. Den fina gränsen mellan ”ingenting händer” till ”varför är där två kolbitar i brödrosten”. Jag hatade det brödet, tills jag upptäckte remouladsåsen. Då förvandlades jag till Per Morberg, fast jag kunde bara en kombination. På tal om Per, Är det bara jag som inte kan kolla på matlagningsprogram när jag är mätt. Det är lite som att kolla på porr efter man har haft sex. Om man är hungrig så ser allt sjukt gott ut och vattnas i munnen oavsett vad han lagar. Men när man är mätt så ser man hur mycket jobb det egentligen är och det ser ut att vara jobbigt, onödigt och man ser bara en massa disk som som måste plockas undan och redskap som måste torkas.

Ondskefulla ungar.

Barn är as. De flesta jag har träffat är gulliga på utsidan men på insidan är det en helt annan historia. Barn nr 2 kan vara elak mot Houdini. Inte på det vanliga sättet som innefattar hårdragning eller klösning, ney ney. Hon har utvecklat det till mental, psykisk elakhet i form av att inte svara henne när hon kallar och försöka att alltid ha ryggen vänd mot henne. Sånt gör henne ju inte bara ledsen utan också såhär crazy-arg, som får henne att vilja skrika och slåss. Även Houdini har utvecklat en ny form av elakhet som jag valt att kalla ”Menhonsa”. Den härstammar från en gammal metod som även är känd som ”det var inte jag”. Hennes ambition är att vad som än händer så var det barn nr 2 som sa till henne att göra det. Även om barn nr 2 inte ens är hemma. Hon håller stenhårt i sin spelplan fullt ut.
– ”Varför har du rivit sönder alla dina böcker?”
– ”Men hon sa…”
– ”Vem sa?”
– ”Barn nr 2 sa att jag skulle göra det, annars får jag inte titta på TV.”

Mina barn kan vara elaka.

”Han sa att jag skulle gå och vila mig. Nu vilar han för evigt”

Igår kom dock den mest geniala och ondskefulla planen. Jag visste dock inte om jag skulle gråta eller skratta, men genialisk var den i alla fall.
Barn nr 2: ”Vi kan baka en kaka åt mamma när hon kommer. Med vaniljkräm nertill och choklad med grädde på ovansidan.”
Houdini: ”Ja, och med jordgubbar. Mamma älskar jordgubbar.”
Barn nr 2: ”Vi kan göra ett hjärtmönster av jordgubbar och sen ha blåbär i mitten!”
Houdini: ”Ja, och med hallon. Mamma älskar hallon.”
’Men Bjarki det här låter ju inte alls ondskefullt’ tänker ni. Nä men när de berättar att tårtbottnen ska bestå av en ballong som sedan smäller i ansiktet på deras kära mor så börjar det väl snart sätta sig vilken nivå av elakhet mina barn är på.

What do you know about pappamat?

Igår fick jag mätta min nyfikenhet på en komplicerad, multikulturell maträtt som jag velat laga och smaka i hur många år som helst. Den är tillagad på de finaste råvarorna från Tyskland, Italien och Kina. Det är lite av en tysk klassiker med en italiensk twist toppad med Kinainspirerad sås från det orientaliska himmelriket. Den tyska ”delen” utav den här maträtten har ätits sen 1300-talet av bland andra Maximilian II. Den blev omåttligt populär runt slutet av 1800-talet i USA där man sen försökte ”claima” den, som allt annat, men kan nog omöjligen stjälas från européerna då den är döpt efter en europeisk huvudstad (alternativt en tysk storstad). Den andra delen av den ultra komplicerade rätten kommer från Italien. Olivernas hemland, pizzans livmoder, pepperonins och skrevgreppandets centrum. Även om Kina vill tro att de har ”uppfunnit” denna skapelse, för 4.000 år sedan (år 2.000 f.kr), så kan den inbitne lasagnemumsaren vara lugn, den viktiga ingrediensen som gör att den inte kan ha uppfunnits där kom inte till Kina förrän förrän år 1.000 f.kr. Den fanns dessutom på menyer i Medelhavsområdet under antiken.

Jag höll på i nästan 1 timme med förberedelser. Mina vanliga förberedelser brukar vara; sitta på röven i ”femton minutter kvart” eller stå framför grillen medans det brinner under råvarorna. Så detta var stort för mig. Råvarorna var inhandlade, köksredskapen framplockade. Nu var det dags! Äntligen skulle härligheten ner i kastrullen där den skulle få koka i ett par minuter för att sedan täckas av ett lager av en himmelsk, sockersyrlig sås från Kina, som kom att revolutioneras i Amerika tidigt 1800-tal av Sandy Addison med en ingrediens som hela Nordamerika trodde var giftig. Men jag provar ändå. Jag är så djärv att jag vågar låta barnen smaka, först. Jag tänker även lägga upp bilder och recept på skapelsen så ni kan ringa doktorn och tillkännage vad vi har ätit om vi inte skulle överleva natten.

 

 

 

 

 

 

The ULTIMATE pappamat.

The ULTIMATE pappamat.

1. Pasta (Vete kom inte till Kina förrän 1.000 f.kr)
2. Korv (Wienerkorv, även kallad Frankfurter)
3. Ketchup (Nordamerikanarna trodde att tomater var giftiga)

Det sorgliga är att jag lagade det enbart för att jag själv ville smaka det. Det kunde ju omöjligen smaka likadant om man hade spaghettin bredvid korven. MOUTHGAZM!
Men det var knappt värt det. Jag hade pillat med festmåltiden i 1 timme för att sen se barnen försöka slita min skapelse itu. De försökte få ut spaghettin utan att slita trådarna. Sen slickade de bort ketchupen, som ett gäng utsvultna vildar! Ketchupen som jag med ömhet hade fördelat jämt med de väl utvalda ingredienserna i en perfekt balanserad spaghettikorv-ketchup ratio. Nu vet jag hur han från Duvemåla kände sig när hans guld blev till sand. Men barnen blev mätta i alla fall. Eller så ville de inte ha mer. Jag blev mätt.

Svärfar är fri! Men det är inte Petter-Niklas.

Nu har man släppt ut svärfar. Han fick äntligen lämna sjukhuset. Han kommer nog bara att sakna den ställbara sängen. Han har säkert roat sig under hela vistelsen med att hissa upp sig och hissa ner sig igen. Han har ett ärr som sträcker sig från nedre delen av magen till de första revbenen. När man ser ärret sträcka sig över magen ser det ur som en tågräls uppifrån. Det enda som saknas är ett signalfel och ett försenat X2000.

Jag har bott i Skåne hela mitt svenska liv. Skåne är, på många sätt, sjukt underskattat. Vi har allt här som man kan tänka sig någonsin behöva för att kunna leva ett värdigt liv. IKEA, Biltema, Media Markt, Skånemejerier, Sveriges just nu två bästa fotbollslag. Jag bor mitt i Skåne och har bara 50 minuters körsträcka till valfritt hörn. Skulle Skåne inte räcka till så tar det en timme att köra till Kastrup, och där är ”sky the limit”. Men en sak som jag älskar med Skåne är alla de olika dialekterna. I nordost säger man ö istället för å. Jag hade en klasskamrat som kallades H.H. (Hå-Hå), men i Kristianstad hette han Hö-Hö. Och nordvästra tar man ”hynden i byssen till Lynd” istället för ”hunden i bussen till Lund”. I Lund finns det säkert 400 olika dialekter men den jag gillar mest i hela Skåne är den snuskiga gamla hederliga bonna-skånskan. Att höra någon sluddra på bonnaskånska är magiskt. ”Sejn fjor hann rätt övår åen som om hunnen had skittat i sina böjsor”. Men det finns dock tillfällen som den inte alls är härlig. Om jag till exempel hade legat på operationsbordet, med en öppen skalle där halva hjärnan hängde ut, och hade hört en bonnaskånsk röst säga ”Ok, nu ska’vi sej vaud man kann hidda po häer!” så hade jag rest mig upp och sagt ”Nä tack, det är bra. Jag tänkte ändå inte använda den halvan,”. Tänk om Christer Fuglesang hade varit skåning. Fy fan vad underbart det hade varit. ”Eh, Hjoostån, Kän joo senn some mår of thät potautismjos? Änd aolså en fläkt because it’s hitt äs satan här oppe”. Eller politiker i EU-parlamentet. ”Aj äm nått this who is this, batt wee niid to stänga some’å’dis bårdårs. It’s beginning to bli litta föur myjed now”.

Jag brukar sova naken. Förlåt, kanske borde ha varnat er. Gör inga bilder av det i huvudet. Jag vill inte att ni kräks på era tangentbord/smartphones. Men när jag är ensam hemma med barnen så måste jag ha kallingar på mig. Jag känner att jag är skyldig dem det att inte behöva se mina bits’n’pieces om de går in till mig mitt i natten. Min sambo brukar vakna vid det minsta lilla när vi sover och jag utgår från att hon täcker mitt fågelbo innan barnen kommer in. Jag vill absolut inte att mitt paket blir det första som barnen får se. Jag tyckte synd om min sambo när hon skulle få se det för första gången. Tjejer borde få se vad man har mellan benen innan man blir ihop. Så de inte behöver bli så fruktansvärt besvikna när de har hittat sin drömprins som sen visar sig ha en tragisk lantbruksolycka mellan benen. Men jag känner mig i alla fall lyckligt lottad med
en ganska så…nöjd sambo som gillar vad jag har att erbjuda. Även om det knappast är ett X2000 så har det inte spårat ur helt i alla fall.

För tjock för att multitaska?

Män kan inte ”multitaska”, det hör man ofta. Det stämmer på mig. Jag kan inte köra bil och kolla min Facebook samtidigt. Jag kan inte steka hamburgare och ha pommes i ugnen samtidigt. Jag kan inte skriva och lyssna på mina barn samtidigt för jag fick nyss radera ”Jag kan inte kasta den i huvudet på hunden”. Om andas får lov att vara en utav sakerna man gör när man multitaskar så är jag ganska bra på det.

Jag måste börja tappa några kilon. Man vet att man börjar bli tjock när ens skäggstubb river en i bröstet när man går utan t-shirt. Jag har alltid pendlat mellan knubbig och tjock. Jag har en kompis som har tappat sjukt mycket vikt, det tycker jag är beundransvärt. Jag tänker för mig själv att jag också vill göra det. Tänk att kunna köpa sina kläder på en vanlig avdelning i en vanlig affär. Tänk att kunna köpa t-shirts efter hur snygg den är och inte om man kan se magen sticka ut nedanför eller inte. Det kan jag dagdrömma om samtidigt som jag dricker en stor milkshake efter att ha inhalerat en 200 grammare på Sibylla. Jag har inte motivationen. Jag kan tänka mig att köpa medlemskap på gymmet men det kommer bara att bli pengar i sjön.

Jag på gymmet.

Jag på gymmet.

Jag kommer att gå regelbundet den första veckan, sen kommer ursäkterna att komma fram. ”Jag jobbar natt, då måste jag sova de resterande elva timmarna” eller ”jag måste få spendera tid med sambon/barnen/soffan”. Jag är ”elefanten i rummet” när jag är på gymmet. Helt oanpassade kläder, sitter fel på maskinerna, är äckelgubbe för att jag råkar titta på någon tjej i samma ögonblick som hon tittar på mig, tycker att vissa saker inte ar värt att utföra för att jag inte pallar torka av maskinerna efter mig. Jag gör inga ”upp” på gymmet. Inga sitt-upps, upp-hävningar, upp-lyft. Uppåt strider mot gravitationslagen och jag är en laglydig människa. Jag fixar alla ”ner”, sitta ner, ligga ner, lägga ner, släppa ner.

Jag skulle köpa hem lite pappamat igår. Jag och Houdini (hon har uppgraderats från ”barn nr 3” till Houdini nu) åkte till affären för att handla korv. När vi sen hade väntat i kön i 7 timmar var det äntligen vår tur. Men då funkade inte deras kortterminaler. ”Kan ni hämta kontanter så kan du komma och betala sen”. Tur att halva byn stod i kön till bankomaten också. Sen visade sig att den inte funkade heller, så det blev att trängas inne på banken istället. Som på 80-talet.

Nu har jag huvudvärk från helvetet, då tycker barnen att det är lämpligt att leka med hundens pipleksak. Hunden däremot har knappast något intresse av att leka med dem, för hon får aldrig tag på leksaken. Hunden försöker hjälpa mig med min huvudvärk istället. Hon hoppar upp i mitt knä och stampar ner min pung. När hennes 3 kg, fördelat på 4 högklackar till ben, spetsar kroppens känsligaste delar så släpper inte huvudvärken. Jag lovar. Nu har inte bara ont i huvudet, jag har också ont i pungen. Räknas det som multitasking?

Enkelheten, vart tog du vägen?

Barn nr 2 kan inte förklara de enklaste sakerna utan gå in på samtliga detaljer. Och sen går hon längre och längre bakåt i historian allt eftersom hon kommer längre in i historian. Låter det rörigt? Här kommer ett exempel: ”När jag skulle gå till skolan efter att jag hade tagit mackan med mig, när du gick upp ur sängen, innan jag vaknade. Så tappade jag salamin som jag hade på mackan efter jag hade tagit ost efter att jag hade smort den. Sen såg jag att det var grus på den när jag plockade upp den efter att jag hade tappat den efter att jag började gå till skolan. Sen såg jag en fågel äta salamin efter att jag vänt mig om efter att jag hade hört en fågel komma efter att jag hade lämnat salamin på marken”. Istället för att säga ”En fågel tog salamin som jag tappade”. Jag är ganska säker på att hon har fått det från sambons gener för om man frågar min svåger hur mycket klockan är så får man klockans historia.

"Hur mycket är klockan?" "Jo, solur var bekant i Kina redan omkring 500 f.Kr. I sin enklaste form består det av..."

”Hur mycket är klockan?”
”Jo, solur var bekant i Kina redan omkring 500 f.Kr. I sin enklaste form består det av…”

Barn nr 3 A.K.A Houdini skulle ut och leka på gården. Mhm… Jag fick ett telefonsamtal från hennes dagis. ”Du, Viktoria är här och hälsar på.” ”Säg till henne att köpa mjölk innan ni skickar hem henne.” Nu bölar hon inne på rummet för att hon inte kunde hålla sin del av dealen. Helt sjukt hur hon inte kan vara trogen till ett kontrakt som jag lät henne skriva på innan hon gick ut. Jag skoja bara, där finns inget kontrakt. Så jag får nog skylla mig själv.

Allt måste vara komplicerat. Vuxna livet också. För att ha det bra måste man genomlida tidiga morgnar, långa arbetspass, spendera pengar på saker man inte vill spendera pengar. Till exempel Räkningar. Bara ordet gör att min penis kryper lite längre in i förhuden.

Min uppgift just nu är egentligen bara att hålla barnen vid liv. Det är inte så svårt just nu. Jag vaknar kl 07:00 och försöker regissera en vacker och fröjdefull symfoni av ungar som, i lugn och ro, klär på sig och sen käkar sina frukostar i harmoni, och det kan jag göra i kallingarna och en t-shirt. Men varför skulle det vara enkelt? Barn nr 2 får för sig att hon inte vill ha på sig kläderna som hon hade förberett dagen innan? ”Vad ska jag ha på mig istället? Jag har inga andra kläder” Om hon inte hittar sina kläder så kommer jag, medvetet, att hitta det fulaste möjliga. Då brukar hon få loss tummarna och hitta något. Sen ska hon nog inte ta modetips från mig, som står i kallingar och en Simpsons t-shirt. Hon omöjligen bestämma sig vad hon ska ha på sin macka. Förutom när vi bara har en sorts pålägg, då vet hon exakt vad hon vill ha. Och inte fan är det pålägget som finns.

"Det finns inget att äta"

”Det finns inget att äta”

”Det var bättre förr” -Sa ingen som är född mellan 1920 och 1930

Det finns inte en tillräckligt tydlig gräns för saker man inte kan göra ju äldre man blir.
I vilken ålder är det inte ok att trampa bara på brunnslock med bokstaven K och absolut inte A. Jag gör fortfarande ”springande gubbe” när jag sitter som passagerare, ni vet den när man är en gubbe som springer längs med bilen och måste hoppa över reflexpinnarna och andra saker som ligger längs vägen. Jag kan inte längre ställa mig vid fotbollsplanen där ungdomarna spelar och titta på, polisen kommer nog med sina frågor innan ungdomarna hinner fråga mig om jag vill vara med (tack pedofiler för att ni förstörde det). Jag kan inte ringa mina vänner längre och fråga om vi ”kan va idag”. Hade jag vetat hur man ”frågar chans” på isländska så hade min sambo och jag nog inte blivit tillsammans, och vi hade definitivt inte gjort ”rulltunga”. När går det från att vara skittufft till att låta nasty att göra rulltunga? Hon hade nog sagt till mig att växa upp, men jag vill inte växa upp. Jag vill växa ner ibland.
Det finns några saker jag saknar från barndomen. Fritidsgården, in-line bandy, leta pantburkar för att köpa smågodis, gömma sig i buskar eller små dungar (vilket verkligen inte är ok i vuxen ålder) och starta innehållslösa klubbar som går ut på att samla tioöringar eller kapsyler. Något jag inte saknar från förr är min inställning. Jag skäms över att säga det men jag var faktiskt en mobbare i skolan. Folk brukar inte tro det om mig. Jag var inte den här typen som slogs och krossade rutor. Jag var mer den som gjorde mig lustig på andras bekostnad. Så fort jag såg en chans att locka fram ett skratt tog jag den, tyvärr var jag inte tillräckligt mogen att se att mina lustigheter sårade någon så allvarligt att han/hon kanske inte mådde så bra resten av dagen/veckan/året. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden till tonåren och ändra på något så hade det inte varit för att bättra mina studier, jag hade ändrat min attityd gentemot mina medmänniskor. Skolplikten borde börja när först när man är kapabel att vistas civilt bland människor oavsett hur gammal man är. Utan mobbare finns inga offer.

Jag har semester just nu. Denna semester har inte alls varit som vi hade planerat. Vi skulle chilla hela sommaren. Jag är ju ledig var tredje vecka och sen har jag fyra veckors semester, som jag är mitt inne i. Sambon har jobbat som en häst hela sommaren. Hon jobbade när jag jobbade för att sen jobba mer när jag var ledig. Sen när hon gick på semester så var hon tvungen att åka till Island. När vi väl var lediga samtidigt så var vi helt slut, eller så skulle jag iväg på fotboll. Fotboll har blivit en passion på senare året och jag är väldigt glad att hon har överseende med det. Förhoppningsvis så kan det rendera i ett heltidsjobb inom en rimlig framtid.

Alla som säger ”att pilla och dona i trädgården är som terapi och som balsam för själen” kan kamma sig så hårt att pannan nuddar nacken. Slutresultatet är väl ok att skåda i efterhand men vägen dit är tråkig och bökig. Jag har ett äppelträd som skulle kunna försörja hela Kiviks Musteri. Det är så tätt mellan grenarna att man inte kan se igenom trädkronan. Där kanske bor någon i trädet utan att jag vet om det… Och jag har verkligen inte gröna fingrar, jag har mer oljetäckta gummihandskar efter att ha asfalterat tomten. Jag försöker googla fram sätt att göra så att trädet blommar utan att där kommer äpplen. Vi gör inget med äpplena. De blir inte tillräckligt stora eller mogna för den delen. Inte för att jag ska kunna avnjuta dem i alla fall.

Avsaknaden av sambon avtar inte. Jag drunknar när jag ligger ensam bland kuddar, täcken och överkast i våran King Size säng. Vi hade Queen Size en gång men jag ville ha större. Mindre är inte mysigare, man kan ligga nära varandra även i en king size. Dessutom är det välbehövligt när någon utav ungarna sover mellan oss. Inte bara för att de är som helikopterpropellrar i sängen, utan även så har man någonstans att fly när de pissar ner vår säng. Dessutom tar jag tydligen mycket plats i sängen. Något som jag tycker är lite konstigt är att man kan köpa så många olika bredder på sängarna. 70 cm, 80 cm etc upp till 200 cm. Men jag inte kan köpa en som är 210 cm lång. Jag själv är inte mer än 185 cm, men jag gillar att ha händerna under/ovanför kudden och då måste jag flytta ner lite i sängen, då sparkar jag i gaveln istället, vilket kan göra ont och är jobbigt. Sen vill jag ha lite längre täcken också. Om jag drar upp täcket över axlarna så blottar jag tårna och alla vet vad som händer med blottade kroppsdelar på natten, monstret kan ta dem. Ännu en sak man inte ska tänka på när man är vuxen.

Att köpa en rosa häst som fiser regnbågar.

Som vuxen stör det mig att barn inte kan tänka logiskt. Om jag sätter mig i soffan med fjärrkontrollen i handen och hittar fotboll på TV:n så är det väl ganska logiskt att jag tänker titta på TV. Om mitt barn står dubbelvikt med byxorna på hälarna för att pinka i en flaska mitt utanför vår ingång och jag blir arg, så är det ganska logiskt varför jag skäller på henne.

Det stör mig också att sängdags alltid verkar komma som en blixt från klar himmel.
”Sängen? Vad är det? Det vill jag ju inte alls göra. Jag är ju inte trött. Måste man göra det varje dag?” Sen förvandlas det hela till något som påminner om ett gisslandrama, fast omvänt. Man börjar gå med på olika villkor i hopp om att ingen kommer ut ur sina rum. ”Javisst, klart jag ska köpa en rosa häst som fiser regnbågar gjorda av choklad och en helikopter ur geléhallon, bara du ligger still!”
Sen köper man ingen häst trots allt. Man bara skrattar som Dr. Evil.  Man ljuger jävligt mycket för sina barn. Mycket på grund av deras brist på ologiskt tänkande. ”Vad gör du?” kan de ibland fråga när jag häller upp ett glas bubbeldricka. ”Jag bakar en kalkon-fontän som sprutar lava.”
– ”Åh vilken fin teckning, ett sånt fint hus.” Om en fyrtioåring hade visat mig samma bild så hade jag tittat runt om för att se om någon med tvångströja närmade sig för att ta in den där galningen.
– ”Det är inte ett hus, det är en pizza”
Så många teckningar vi har slängt. Mina barnlösa vänner säger ibland att när de får barn så kommer de att hänga allt sånt på kylen. Det som inte får plats på kylen ska arkiveras i någon låda. Mhm, ha så kul med dina 7.500 lådor av återvinningsmaterial. Vi har ett barn som är värsta MacGyver när det kommer till att pyssla. Ge henne en tejprulle och ett par A4 så bygger hon en helikopter som får Da Vinci att se ut som en klåpare. Teckningen får ligga ock skräpa i två dagar sen åker den i soporna. Inte för att vara taskig men om hon nu är så jävla nöjd med den så kan hon bevara den inne på sitt rum, tills den går sönder, slängs på golvet och byts ut mot nästa projekt.
Barnen ljuger lika mycket tillbaka. Som när barnet pissade utanför ingången.
– ”Vad håller du på med?”
– ”Eh, jag skulle bara ut och cykla.”
Ibland undrar jag om dom också tänker att jag inte kan tänka logiskt eftersom det var ganska uppenbart att hon skulle pissa i flaskan.

Barn kan vara riktiga as. Föräldrar kan också vara riktiga as. Om du har barn så försök att vara en förälder mer än bara en ägare av barn. Men man vet inte om man har gjort ett bra jobb förrän de är vuxna. Vissa barn kan vara snälla och lugna tills de blir ungdomar, då plötsligt blir de galna och sjuka i huvudet. ”Sjuk i huvudet” är by the way inget annat än ett tuffare sätt att säga ”göra elaka saker man inte borde”. Det kan man inte säga om vuxna. då låter det bara som de är ondskefulla. Så man säger sjuk i huvudet istället. Såvida den vuxne inte är Dr. Evil.

Att vara otacksam på ett kärleksfullt sätt

Något har hänt med min hemsida. Plötsligt tiodubblades besöken på min hemsida. Jag trodde att jag levde ett ganska ointressant liv. Men när jag börjar tänka efter så händer det en del runtomkring mig. Jag har bara aldrig funnit lusten att skriva det. Det kan bero på att jag hatar att läsa. När sambon plöjer igenom den ena tantsnuskboken efter den andra så bläddrar jag bland bilderna på twitter eller 9gag där jag inte orkar läsa bildtext som är för lång.

Morgnarna börjar få tillbaka sina rutiner. Barnen smyger i köket och letar efter något gott att äta. Man hör hur stolar flyttas och skåp inspekteras för att möjligen hitta gammalt Kit-Kat eller några andra sötsaker. Jag har här hemma tre olika brödsorter, 2 olika yoghurt sorter, O’boy och 5-6 olika pålägg för att kunna mätta allas behov men ändå ska envisas av att fråga om man kan få käka hamburgerbrödet utan någonting på. Och sen blir jag världens sämsta pappa när jag säger nej. Jepp jepp, allt börjar bli som vanligt.

Frukost på Lilla Island, nästan.

Frukost på Lilla Island, nästan.

Man märker det bäst på barn nr 1. Innan hon åker till Island så har hon en extrem attityd. Alla hatar henne, ingen vill henne väl, vi är dumma i huvudet för att säger åt henne att gå in på sitt rum när hon börjar bli arg för ingenting, vi älskar bara de andra barnen och hennes biologiska pappa är bäst för att han gör si och så osv osv… Sen skeppar vi iväg henne till Island där hon får hänga med den gudomliga pappan. Vilket egentligen betyder att hon spenderar mycket tid hos sin farmor, kollar på TV och får allt hon pekar på. Den sista perioden spenderar hon hos sin pappa. Längden på vistelserna brukar variera men de sista dagarna ringer hon hem och säger att hon vill bo hos oss igen. Att hon och pappa inte kommer överens eller att hennes syskon på Island börjar bli irriterande. Sen kommer hon hem och vi är de bästa föräldrarna tills dagen efter när man, på typiskt ondskefullt och elakt sätt, säger nej till att dricka O’boy på rummet eller något annat super elakt. Då är vi dumma i huvudet igen. Ibland kommer de tokigaste och orelaterade bortförklaringarna och argument på saker och ting att man nästan skrattar högt.
– ”Kan du gå ut och leka som alla andra barn?”
– ”Jag vill inte vara ute när mina systrar är ute, jag har varit på camping med mina andra syskon och för en gångs skull vill jag vara någonstans där mina syskon inte befinner sig!”
– ”Kan du sluta glo på TV och göra dina sysslor?”
– ”Nu är jag faktiskt mätt och trött, man blir så när man har varit på Island.”
– ”Du får ingen frukost om du vaknar kl 11:00, vi käkar lunch om en timme och du får vänta.”
– ”Såna är vi ungdomar, vi sover länge.”
– ”Jag vet, därför går ni miste om frukosten.”
– ”Frukosten är dagens viktigaste måltid.”
– ”Jag vet, därför har jag 3 olika brödsorter och femtioelva olika pålägg. Det enda du behöver hålla reda på är att vakna mellan 07:00 och 10:00.”

Carmen

Ibland är det jobbigt att vara ”bonuspappa”. Man blir alltid jämförd med den äkta varan.
Så länge hon själv vill åka till sin riktiga pappa så kommer jag aldrig att ställa mig i vägen. Hon har en längtan att träffa honom och den längtan kommer jag aldrig att försöka ta ifrån henne, så länge det är hennes egen vilja. Men man känner sig ibland nertrampad när man vet om att man har funnits för henne sen hon var tre år, man sliter och kämpar för att göra henne glad, man lägger ut enorma summor pengar på saker som kläder, leksaker, telefoner, tandläkare (på Island är den inte gratis) och diverse. Man kan vara extremt snäll för att visa att man visst älskar henne lika mycket som hennes syskon, att vi vill henne väl för att dagen efter få en kall blick och höra ”Jag vill hellre bo hos min riktiga pappa” när man har bett henne att gå ut och leka. Jag vet att hon älskar mig, jag vill inte måla upp henne som en känslokall snorunge. Hon har ju trots allt kallat mig pappa sen hon var tre år gammal och det får hon fortsätta med hur länge hon vill. För hon kommer alltid att vara min dotter. Även om hon missar frukosten.