Insom-nom-nom-nia

En liten nattmacka?

En liten nattmacka?

Jag sover dåligt nu för tiden. Jag tror att jag, likt många andra, lider av sömnlöshet. Det finns tabletter och skit som man kan ta, men med tanke på hur immun jag är mot till exempel smärtstillande så kan jag inte tänka mig annat än att jag skulle behöva en karta för varje gång jag kryper i bingen. Det bästa sömnmedlet i mitt tycke är mat. Alla känner igen det fenomenet att vilja ta en tupplur när man ligger i matkoma. Det finns ingen bättre känsla än att gå och lägga sig när man är mätt, därför har jag inget emot att ta mig en liten ”nattmacka” då och då. Sömnlösheten kan också bero på avsaknaden och tomrummet som min sambo lämnade efter sig när hon åkte till Island. Det kan också vara för att jag sover om dagarna. Eller så är det för att jag hinkar i mig Coca Cola när jag sitter på kvällarna och kollar på betydelselös fotboll. Men jag utgår från att jag har någon slags sjukdom.

Jag har länge haft en konstig musiksmak. Innan jag fyllde 10 så hade jag en förkärlek till Michael Jackson. Jag fick en BAD kassett och en BAD t-shirt av min syster när hon kom hem från Polen med sin kompis. Gissa om den spelades sönder i mammas gamla portabla kassettbandspelare. Jag törs även erkänna att jag trodde att för varje gång som jag tryckte på ’play’ så lyste där en röd lampa hemma hos Michael och då visste han att det var dags att sjunga för mig. Detta trodde jag ända tills jag hörde MJ på MTV samtidigt som jag hade kassetten igång på mitt rum. Jag var inte den skarpaste kniven i lådan. Efter det vad det rap för hela slanten. Wu-Tang Clan, Snoop Dogg, Bone Thugs, Coolio, Cypress Hill, Nas och allt det där. Höjdpunkten i mitt rap-diggande kom när jag och min homie/klasskamrat/granne åkte till Mejeriet i Lund för att se The Infinite Mass. Min allra första konsert. Jag kom ihåg att jag fick låna lite kläder av honom så jag kunde se mer hio hopig ut. Kläderna som jag själv hade var bara mammapojkiga. Grön tröja med mönster och ett par bruna jeans-ish byxor med grova mönster på, det kan man inte ha på sig när Chamdin, Bechir och grabbarna var i stan. Kompisens mamma följde oss till Mejeriet. Jag diggade henne. De kommer från Sydamerika och varje gång jag hälsade på så sa hon ”Hola colorin!”.
Jag hatade metal. Min klasskamrat och tillika granne älskade metal. Han brukade säga att han inte förstod sig på hur man kunde lyssna på rap. ”Det är ett jävla dunka dunka” kunde han klaga och sen dra upp volymen på sin Slayer platta. Pappa brukade också klaga, inte på min musiksmak eftersom ”rap inte klassas som musik”, han klagade på att där var för mycket bas. Sen flyttade jag till Island och där jag bodde var det lika lätt att få tag på rap då som det är att få fast jobbanställning idag. Jag hade mina skivor med mig men jag bodde hos mina släktingar och där kunde jag ju inte slänga in en N.W.A skiva utan att byborna ringde exorcisten. Då började jag bredda mina vyer för musik. Man började lite mjukt med Led Zeppelin, Pink Floyd och Deep Purple. Gick ganska raskt över till Metallica och lite hårdare grejer. Metallicas skiva med San Francisco Symphony är, hands down, det bästa albumet jag hört de senaste 15 åren.

När jag blickar bakåt så undrar jag ibland vad folk hade för bild av mig. Jag lyssnade på rap, ville bli fotbollsproffs, var en överviktig rödhårig mobbare och var mörkrädd.
Ja, jag var mörkrädd. När jag hade varit hos en polare så pass länge att det blivit sjukt mörkt så brukade jag ringa med gråten i halsen och be någon hämta mig. Mina föräldrar hämtade mig aldrig, såhär i retrospektiv så kanske de ville lära mig en läxa. Att inte vara hos mina vänner så långt in på kvällen, men inte fan fattade jag det förrän jag blickade bakåt just precis…

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga ett tag till. Jag fick hot-brev från mina vänner Fredrik och Lovisa som sa att om jag inte fortsätter så skulle de göra mycket hemska saker som att raka min rygg, kasta isbitar på mig och kissa på min cykel. Det andra som de hotade med får jag inte nämna här säger min advokat.

Nu ska jag gå och räkna timmar. Jag måste göra mig i ordning för att sambon kommer om 10h 40min 36 sek, och jag vet att ni vet vad som kan komma att hända när hon äntligen är hemma. Sömnlösheten kan komma att gå från ’sjukdom’ till ’självvållad’ Vilket påminner mig om att dammsuga upp chipssmulorna ur sängen, eller ska jag spara dem tills i natt?

8 reaktion på “Insom-nom-nom-nia

  1. Nä inte kan du sluta blogga!
    De ger mig ett gott skratt varje dag & får mig att sluta ta mig själv & världen runt mig på så jävla stort allvar

  2. Tack Lizette och Hampus!

    Jag kan lugna er med att jag har en ny på gång som kommer att handla om att låta barnen göra kriminella gärningar åt mig, lite om högljudda barn och min livmoderhalstapp.

  3. Du får inte sluta! Jag bara älskar det!! Fast du skriver om ditt dagliga ”tråkiga” liv så är det sjukt roligt! I detta sista kommer jag ihåg allt som om det var igår.. 🙂

Lämna ett svar till Bjarki Tordarson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *