Intern humor är härlig, men bara för de interna.

Helgen innebär jobb för min del och för någon annan betyder det att man ska supa med sina väninnor. Jag är en av de få människorna som kan säga ”min flickvän dricker mer än mig”. Typiskt att det ska vara fint väder när jag jobbar. Däremot så har jag haft en himla tur med vädret under semestern. För en gångs skull, som min sambo brukar säga. Hon avslutar ALLA sina meningar med ”för en gångs skull”. ”Kan du skicka mjölken, för en gångs skull?”, ”Du får hämta Houdini idag, för en gångs skull.”, ”Kan du gå och duscha, för en gångs skull?”, ”Kan du hålla ut i mer än 47 sekunder….”. Ja, jag tror ni hajar vad jag menar. Intern humor är rolig.
En annan intern sak som alltid får mig och henne att titta på varandra och fnissa är när någon säger ”göra det”. Vilket kanske bara visar på hur kass humor vi har. ”Ja,  jag och mamma gjorde det.”, en mening som kan få mig att dö av skratt, inombords.
Eller när en kompis säger ’Ska vi göra det?’. ”Nä, jag är i ett förhållande.”

När jag var liten så såg jag upp till min pappa. Han var en sträng, men rättvis, man. Han tänkte alltid ett steg längre och kunde komma med logiska svar på frågor som man som liten tyckte var omöjliga att få svar på. Som till exempel ”När kommer mamma hem?”, ”Vad blir det för mat?” och ”Var är fjärrkontrollen?”. Jag försöker vara en förebild men jag vet inte riktigt hur det går. Jag förbjuder mina barn att göra ”fel” saker som att svära högt framför andra, äta godis på vardagarna och att vara allmänt egoistisk. Samtidigt så är jag ful i mun, käkar godis hela tiden och vägrar dela det med någon. Men mina barn har i alla fall vardagsvett. Med det menar jag till exempel att de vet att de inte ska rapa vid middagsbordet när de äter borta eller vara dryg mot andra, men hemma är det ok. Eller kanske inte ok, men mer acceptabelt i alla fall. Varför kan barn omöjligen följa skolans regler hemma också? Som till exempel när jag lagar pytt i panna så lägger sig barn nr 1 på golvet och gråter som en kamel med ryggskott. Så varje gång det är pytt i panna i skolan så frågar jag om hon inte slängt sig ner på golvet som en skadeskjuten pingvin, men nä. Då är det helt ok att laga det hon hatar mest. Varför kan hon inte göra så hemma? Snegla lite i stekpannan och sen rynka näsan och gå därifrån, för en gångs skull.

Jobbelyx.

Semestern är slut och verkligheten hinner ikapp. Nu kan äntligen alla barnen gnälla i kör att de inte orkar till skolan. Houdini har också börjat på dagis och direkt hittade hon till sin kompis. En blivande svärson? Kanske för tidigt att spekulera i det. Jag har tidiga morgnar och långa arbetsdagar framför mig just nu. Dessutom har mitt knä börjat protestera. Inte mot arbetet utan för att jag börjar bli för tjock för mitt knä. Då var man tillbaka på den banan, jag måste göra någonting åt det men jag orkar inte. De kommande 5 dagarna ringer väckarklockan kl 03:45 och jag kommer inte att vara hemma förrän vid typ 20:00 tiden. Igår kom jag hem strax efter kl 21:00. Samtidigt vill jag inte klaga för det finns dom som har det värre. MEN, nu handlar inte detta inlägg om dem. Jag känner redan nu att jag behöver en semester till. Jag tycker att man borde få två veckor efter sin semester att komma ur sitt semester-mode. Jag är inte beredd att börja. Jag har redan skickat in önskemål för ledighet i höst.

Idag fick jag med mig en bit smörgåstårta att äta på jobbet. Sicken lyx! Som att äta orgasm. Sitter och lyssnar på min skäms-musik. medans jag äter och skriver. Alla har någon grupp/artist som man skäms lite för att gilla. Min är Vampire Weekend. Svårt att tro efter mitt inlägg där jag beskrev vad jag lyssnade på under min uppväxt. Låten ”Step” spelar jag om och om igen, till och med minstingen börjar kunna den utantill. Jag har faktiskt fler grupper/artister som jag skäms för att gilla och eftersom ingen läser detta så tänkte jag dela med mig av dem här, med ingen.
Emiliana Torrini
Tracy Chapman
The Zombies
Jack Johnson
Björk
Miss Li
Mugison
Regina Spector

Nä, om man skulle ta och fortsätta jobba. Jag vill ju komma hem innan kl 21:00 ikväll.

Flytande guld. Externt och internt.

Jag sitter och försöker komma på ett lämpligt straff till ett av barnen. Hon stod uppe på en stol och tänkte ta en hel flaska av isländsk apelsinläsk. Den läsken har ett högt värde i vårt hushåll. Om man ställer en flaska med apelsinläsk och en flaska med hoprullade tusenlappar bredvid varandra så hade vi beslagtagit läsken och använt flaskan med tusenlappar för att slå och kasta på den som försöker stjäla apelsinläskflaskan. Läsken kommer oftast hit med en släkting, eller barnen, på sommaren och får stå i hyllan tills den ska avnjutas på julafton. Därför tycker jag att fimpplockning på gatan eller piskrapp på torget vore lämpliga straff men jag får nog vänta tills jag har satt mig ner med gärningsmannen i fråga och sambon. Utegångsförbud eller indragen vecko/månads-peng blir nog straffet.

Jag ska börja jobba imorgon. Jag har inte riktigt smält det än. 5 veckor har redan gått. Sommaren blev verkligen inte som den var tänkt att bli. Jag hann visserligen besöka Tosselilla Sommarland en gång i alla fall. Som tacken för det besöket fick jag ett insektsbett på smalbenet som svullnade upp och det såg ut som att jag hade ett fotbollsbenskydd innanför skinnet. Jag är så sjukt utsatt för insektsbett, speciellt myggbett. Det är precis som att min kropp bara lockar till sig myggorna.
Här är en konversation mellan min kropp och myggorna:
– ”Tja!”
– ”Tja”
– ”Jag har hört att ni myggor gillar blod och sånt.”
– ”Ja, vi gillar blod.”
– ”Här har du prima blod. När du väl kommit igenom fläsket och vant dig odören så är det som himmelriket.”
– ”Var bör man börja suga?”
– ”Det spelar ingen roll, håll dig bara borta från kroppens mittsektion. Många myggor har flugit dit men aldrig återvänt.”

Får man ta spriten med sig upp till himmelen?

Alla som känner mig vet att jag inte dricker alkohol. Inte för att jag är någon slags anti alkoholare eller att jag ser ner på folk som super. Det är många gånger jobbigt att behöva förklara/försvara det valet. Men det är inte svårare än att jag tycker att det smakar äckligt. Jag äter inte öronvax för att jag tycker inte att det är gott. Nu har jag visserligen aldrig provat att äta öronvax men jag är ganska säker på att det är lika äckligt som champinjoner eller guacamole. Tro mig när jag säger att jag har smakat dessa ”fantastiska” drycker. Starksprit är äckligt för att det smakar alkohol, att folk ens säger att det är gott är för mig ett mysterium. Vin smakar som surt gammalt hö och öl smakar som att någon har kylt, spätt ut och sodatreamat frityrolja. MEN! Varje gång jag öppnar kylskåpet här hemma och inte kan hitta något kallt och kolsyrat läskeblask så hör jag hur de tre ciderburkarna som står i dörrhyllorna kallar på mig. Tanken av att svälja iskalla, bubblande läsk baserade drycker gör att det vattnas i munnen på mig. Jag vet inte hur många vänner som har sagt ”Om du ska supa dig full så ring mig först!”. Vilket för över mina tankar till en potentiell svensexa när det väl är dags. Hur funkar det utan alkohol? Dessutom är jag sämst på att vara värd för fester. Folk vill inte supa om värden inte super. Jag känner mig som en Bond-skurk. Det enda som saknas är ett ärr i ansiktet och att jag gnuggar mina händer medans jag stirrar på mina gäster när de dricker. Jag kan inte bjuda hem en massa människor för att sen sitta själv och dricka cola eller sprite. För mig gör det inget men jag kan tänka mig att gästerna känner sig obekväma.

Folk verkar också tro att man kan dricka samma mängd läsk som öl. Det märker jag ganska tydligt när jag är ute med pappa och de andra arbetskollegorna och bowlar. Där jag är given som designated driver. Pappa dricker öl med maten, öl medans vi bowlar och diverse alkoholdrycker under kvällen. Inget ovanligt med det. Men han köper alltid en ny cola till mig när han ändå står i baren. Som om att man bara kan gå och pissa när man har fått för mycket och sen fortsätta sluka dryck efter dryck. Jag kan dricka 2 liter läsk över en dag men när jag börjar närma mig 2 liter på en kväll, där jag dessutom har ätit mig mätt, så börjar jag bli illamående och känner att en buffé-salsa är på väg upp igen.
– ”Jag ska ha en öl, ska jag köpa en cola till dig?”
– ”Nä tack, jag dör nog snart.”
– ”Är du säker? Jag ska ändå till baren.”
Jag är ju också uppvuxen med ”hungriga barn i Afrika” metoden så om det kommer en tallrik/ett glas så tömmer jag det innan jag går därifrån. Att jag kommer att må som en säl med downs de två kommande timmarna fattar jag aldrig förrän under de två kommande timmarna, när man kör runt skåne för att skjutsa hem sina halv-sovande, eller sjungande, kollegor.
Det kanske är därför folk dricker sprit, så att man har en anledning till att sjunga ”Fjår man tao hunnen mej saj upp i himmlen” i falsett utan att skämmas.

Jag är sämst, med korvhatt.

Hur sämst kan man vara? I höst firar jag och min sambo 10 års jubileum. Då har vi alltså varit ihop i ca 33.3% av våra liv. Den första tredjedelen av mitt liv tog lång tid att passera. Bus och hyss på Island, inskolning på Island, flytt till Sverige, inskolning i Sverige, bus och hyss i Sverige, flytt mellan stadsdelar inom Lund.
Den mittersta tredjedelen tog ca en evighet att passera. Mellanstadiet varade bara i tre år men ändå känns den perioden som den längsta bland mina ”hållplatser” här i livet. De tre åren på Vikingaskolan kändes längre än hela mitt vuxna liv.
Men tillbaks till hur sämst jag är. I höst har jag och min sambo alltså varit tillsammans i 10 år. Jag minns den dagen som om den var igår. Det var en tidig vårmorgon. 25 grader i luften och vindstilla från öster. Hon hade sin hund med sig, som av någon anledning hade svans i båda ändarna. Jag är inte säker på hur kopplet var kopplat. Hon jobbade som polis i det lilla samhället och jag hade ringt 112 för att få ner min gurksallad ur trädet som Sting hade planterat på min balkong. Jag hade en korvhatt på mig för jag jobbade svart som elektriker. Ok, mycket mer än så minns jag inte men jag är ganska säker på att någonstans kommer en enhörning in i bilden.

Anywhooo, vi pratade för någon dag sedan om vad vi skulle hitta på för något. Sambon vräkte ur sig idé efter idé och jag gjorde precis som hon lärt upp mig att göra, ”Ja, älskling. Det låter bra. Det kan vi göra. Det vill jag också. Jag älskar dig. Ta mina pengar”. Fast då hade jag redan glömt att jag lovat bort mig till något som kan vara det största fotojobbet jag fått hittills. Är det verkligen typiskt män att göra så? Föll jag ovetande ner i facket ”typisk man”? Jag blev så jävla knäckt när jag insåg att jag bokat bort mig just den helgen. Nu har jag ju turen att ha den mest förstående kvinna på denna jord som säger att vi får hitta på något helgen innan eller helgen efter. Fast jag var ju helt peppad på att fira 10 års jubileum. Dessutom kommer hon ju för evigt ha den hållhaken på mig. Ja, när man har ett långt förhållande så tänker man i dom banorna, döm mig inte. Jag hade ju inte glömt bort vårt datum, det var bara när jag signade upp på uppdraget så kopplade jag inte riktigt. Jag har erbjudit mig att ringa och ångra mig men hon vill att jag gör det, det jobbet kan leda till en ganska så lyckosamt samarbete i framtiden. Det gäller ju att vara långsiktig. Vilket bara understryker hur fantastisk hon är, även om hon har en sambo som är sämst.

”Kan innehålla spår av nötter”

Det märks att sambon är hemma. Barnen har återgått till sina vanor. De vill hellre kalla på sin sovande mamma än sin vakna pappa som sitter 5 meter bort. Det finns än större chans att min sambo stönar ut ett ”ja” än att jag gör det och barn hatar ordet ”nej”. Ett ”nej” är det lättaste sättet att få ett barn att gråta, man behöver inte ens säga det på ett elakt sätt. Det räcker att bara säga ”nej”.
Barn nr 1:s temperament är inte att leka med. Hon kan gå från lugn och glad till virvelvindstokig på 0,3 sekunder. Vi måste snart börja bulta ner alla lösa föremål i huset. Fast just nu så har vi ett system som bygger på att hennes utbrott resulterar i att hon får gå ut med hunden och komma tillbaks när hon har lugnat sig några kilon. Jag vill inte mena att hon konstant är ilsken men vi kan väl säga som såhär att jag inte har gått ut med hunden sen barnen kom hem för 3 veckor sedan.

Jag tvättar mina kläder sällan. Det är inte bara för att jag är en äcklig människa, jag vågar inte ge mig på tvättmaskinen här hemma. På jobbet tvättar jag mina kläder när tillfälle ges. Dels för att jag inte bryr mig om den tvättmaskinen går sönder och dels för att jag skiter i om mina kläder blir missfärgade. Jag har aldrig brytt mig om mina kläder. Vad jag har på mig skiter jag ganska mycket. Ni som har sett hur jag klär mig tänker säkert ”NÄHÄ!?”. När sambon och jag går ut någonstans så frågar jag henne om hon står ut med mig i de kläder jag har på mig just då. Om hon inte är nöjd så får hon hitta något annat, annars får det duga så. Jag tar det som ligger framme och som inte blåst bort när barn nr 1 hårfönat oss.

Rövarhistorier och matkoma.

Lögnerna fortsätter.
– ”Har du klippt ditt hår igen?”
– ”Nä, det bara ramlade av.”
För det första så skulle det inte ”ramla” i en perfekt skuren rät linje. Det skulle ramla ur från hårroten, inte mitt i locken. Men jag tänker inte ta ett argument om logik med en femåring. Houdini rodnar inte ens när hon drar sina rövarhistorier. ”Jag kom ihåg farmors och farfars katt. Barn nr 1 höll katten men sen tappade hon den dog och förvandlades till kycklingben.”. Ok, denna gången synar jag ditt skitsnack! De har inte haft katt sedan början av 00-talet. Då var hon inte ens född! Förutom det så är det ganska orimligt att en katt dör när den trillar ur ett barns famn, att den förvandlas till kycklingben är inte bara overkligt utan också anatomiskt omöjligt. Och varför bara ett kycklingben? Vart tog resten av kyckling-liket vägen? Overkligt.

På tal om döda katter som förvandlas till slumpmässiga djurlemmar (sidospår: autocorrect vill ersätta ordet ’djurlemmar’ med ’jurymedlemmar’). Jag fick hemlagad mat igår. Inte bara hemlagad utan lagad med kärlek. Barnen tjöt i kör ”Wohoo! Äntligen ska vi inte äta korv!”. Det blev kyckling med brun sås, ris och majs. Ni som har ätit detta hos oss vet att jag kommer att prata om att ligga i matkoma nu. Jag åt en ganska så ordentlig portion (läs sjukt mycket). Hur kan man inte äta mycket? Det är som att ta en bit av himmelriket, doppa den i choklad, strö på kärlek och sen rulla in den i nybakad pannkaka och äta den medans man har sex. Jag kan knappt röra mig idag, ändå ska jag ut och jobba ikväll. Jag har träningsvärk i mina matsmältningsmuskler.

Av med BH:n och på med hårfönen!

Barn nr 1 fick sin andra påminnelse nummer två om att lämna tillbaka en bok som hon hade lånat. Nu är det mitt fel att jag inte påminde henne innan hon åkte till Island. Vilket påminner mig om när jag lämnade in en bok med barn nr 2 i våras. Jag tog med mig plånboken och förväntade mig en straffavgift, men ICKE! Barn får inga straffavgifter. Jag tänkte sen låta henne låna diverse foto-böcker som jag velat låna men aldrig pallat hämta. Jag ska nog kolla vad jag kan låta barnen göra åt mig utan att bli straffade. Den största anledningen till varför jag inte lånar på bibliotek är att jag aldrig pallar lämna tillbaka böckerna. Och tack vare kommunens fantastiska ”ditt-barn-får-inte-vara-på-dagis-medans-du-är-ledig” policy så vill jag inte köra upp dit för att sen bara bläddra i en bildbok samtidigt som jag påminner Houdini att hon måste hålla tyst där inne. Ibland undrar jag varför de ens har leksaker på biblioteket. Klart fan att barnen kommer att leka där. Och till alla (sju) föräldrar i världen som har barn som leker tyst, köp en lott.
Mina barn leker så det vibrerar i livmoderhalstappen. Barn nr 2 kan man påminna var sjuttonde sekund att hon inte behöver skrika så jävla högt till ett barn som sitter 4 decimeter ifrån henne. Man får ibland ducka när hon leker för annars kommer hennes ljudvågor att slå ner en. Till och med hårfönen tänker ”Fan vilket drag det blir när hon väsnas”. Att försöka stå upp i samma rum som henne när hon leker är som att köra motorcykel på motorvägen minus flugorna på visiret.

Att sitta framför barn nr 2 när hon leker.

Att sitta framför barn nr 2 när hon leker.

Jag hämtade min käraste ägodel igår. När jag kom in genom dörren på Kastrup så kom hon precis ut genom ankomst-portarna. Jag ville bara stanna upp och titta på henne medans hon med flackande blick och ett glädjesmil letade efter mig i folkhavet. Glädjen av att ha henne i min famn var oändlig. Det har alltså gått 2 veckor sen sist! Hela bilresan hem stirrade jag mer på henne än på vägen och bara log. Just nu ligger hon i sängen och jag njuter av att ha henne mellan mina fyra väggar. Jag fick frukost i sängen i morse. Det var konstigt att äta frukost med glädjetårar och en morgonerektion. Ränkas det som multitasking? Mängden godis och diverse isländska delikatesser hon hade med sig var fullt godkänd. Hon köpte till och med en ny väska att ha med sig för att få med sig extra mycket. Då letade glädjetårarna fram igen. Jag kunde äntligen sova naken igen! Vilken befrielse. Samma känsla som att ta av sig sina svettiga jeans och ta på sina mysbrallor, eller ta av sin BH.

Insom-nom-nom-nia

En liten nattmacka?

En liten nattmacka?

Jag sover dåligt nu för tiden. Jag tror att jag, likt många andra, lider av sömnlöshet. Det finns tabletter och skit som man kan ta, men med tanke på hur immun jag är mot till exempel smärtstillande så kan jag inte tänka mig annat än att jag skulle behöva en karta för varje gång jag kryper i bingen. Det bästa sömnmedlet i mitt tycke är mat. Alla känner igen det fenomenet att vilja ta en tupplur när man ligger i matkoma. Det finns ingen bättre känsla än att gå och lägga sig när man är mätt, därför har jag inget emot att ta mig en liten ”nattmacka” då och då. Sömnlösheten kan också bero på avsaknaden och tomrummet som min sambo lämnade efter sig när hon åkte till Island. Det kan också vara för att jag sover om dagarna. Eller så är det för att jag hinkar i mig Coca Cola när jag sitter på kvällarna och kollar på betydelselös fotboll. Men jag utgår från att jag har någon slags sjukdom.

Jag har länge haft en konstig musiksmak. Innan jag fyllde 10 så hade jag en förkärlek till Michael Jackson. Jag fick en BAD kassett och en BAD t-shirt av min syster när hon kom hem från Polen med sin kompis. Gissa om den spelades sönder i mammas gamla portabla kassettbandspelare. Jag törs även erkänna att jag trodde att för varje gång som jag tryckte på ’play’ så lyste där en röd lampa hemma hos Michael och då visste han att det var dags att sjunga för mig. Detta trodde jag ända tills jag hörde MJ på MTV samtidigt som jag hade kassetten igång på mitt rum. Jag var inte den skarpaste kniven i lådan. Efter det vad det rap för hela slanten. Wu-Tang Clan, Snoop Dogg, Bone Thugs, Coolio, Cypress Hill, Nas och allt det där. Höjdpunkten i mitt rap-diggande kom när jag och min homie/klasskamrat/granne åkte till Mejeriet i Lund för att se The Infinite Mass. Min allra första konsert. Jag kom ihåg att jag fick låna lite kläder av honom så jag kunde se mer hio hopig ut. Kläderna som jag själv hade var bara mammapojkiga. Grön tröja med mönster och ett par bruna jeans-ish byxor med grova mönster på, det kan man inte ha på sig när Chamdin, Bechir och grabbarna var i stan. Kompisens mamma följde oss till Mejeriet. Jag diggade henne. De kommer från Sydamerika och varje gång jag hälsade på så sa hon ”Hola colorin!”.
Jag hatade metal. Min klasskamrat och tillika granne älskade metal. Han brukade säga att han inte förstod sig på hur man kunde lyssna på rap. ”Det är ett jävla dunka dunka” kunde han klaga och sen dra upp volymen på sin Slayer platta. Pappa brukade också klaga, inte på min musiksmak eftersom ”rap inte klassas som musik”, han klagade på att där var för mycket bas. Sen flyttade jag till Island och där jag bodde var det lika lätt att få tag på rap då som det är att få fast jobbanställning idag. Jag hade mina skivor med mig men jag bodde hos mina släktingar och där kunde jag ju inte slänga in en N.W.A skiva utan att byborna ringde exorcisten. Då började jag bredda mina vyer för musik. Man började lite mjukt med Led Zeppelin, Pink Floyd och Deep Purple. Gick ganska raskt över till Metallica och lite hårdare grejer. Metallicas skiva med San Francisco Symphony är, hands down, det bästa albumet jag hört de senaste 15 åren.

När jag blickar bakåt så undrar jag ibland vad folk hade för bild av mig. Jag lyssnade på rap, ville bli fotbollsproffs, var en överviktig rödhårig mobbare och var mörkrädd.
Ja, jag var mörkrädd. När jag hade varit hos en polare så pass länge att det blivit sjukt mörkt så brukade jag ringa med gråten i halsen och be någon hämta mig. Mina föräldrar hämtade mig aldrig, såhär i retrospektiv så kanske de ville lära mig en läxa. Att inte vara hos mina vänner så långt in på kvällen, men inte fan fattade jag det förrän jag blickade bakåt just precis…

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga ett tag till. Jag fick hot-brev från mina vänner Fredrik och Lovisa som sa att om jag inte fortsätter så skulle de göra mycket hemska saker som att raka min rygg, kasta isbitar på mig och kissa på min cykel. Det andra som de hotade med får jag inte nämna här säger min advokat.

Nu ska jag gå och räkna timmar. Jag måste göra mig i ordning för att sambon kommer om 10h 40min 36 sek, och jag vet att ni vet vad som kan komma att hända när hon äntligen är hemma. Sömnlösheten kan komma att gå från ’sjukdom’ till ’självvållad’ Vilket påminner mig om att dammsuga upp chipssmulorna ur sängen, eller ska jag spara dem tills i natt?

Först in sist ut.

Då var det dags. Sambon kommer hem imorgon. Kl 20:50 ska hon befinna sig på dansk mark. Jag har fått barnpassning så jag kan ta emot henne så hon inte går i fällan i Danmark och blir värsta ölhävande/skorstensrökande brölaren. Det har jag sett på Discovery Channel att man kan bli när man är för länge i Danmark. Se bara alla danskarna…

Detta kan bli mitt sista blogginlägg tills vidare. Houdini och jag sitter här hemma och väntar på att något ska hända. Vi var hos doktorn igår. Femårskontroll och vaccinspruta stod på agendan. Nu är hon slapp och har ont i axeln. Det är en Barnkanalen dag idag. Jag har redan hunnit somna tre gånger i soffan. Till och med hunden är uttråkad, den slickar på eluttaget. Brukar hundar göra det? Nu sitter Houdini och drar en rövarhistoria utan dess like. Att hon hade kört bil för att rädda farmor från att trilla i poolen. Ska man syna hennes skitsnack eller bara låta det passera? Kommer hon att växa upp som en lögnare nu om jag inte säger åt henne att sluta med det skitsnacket eller kommer jag bara att demolera hennes spretiga fantasi? Jag vet inte.