Min svarta hund.

Jag har alltid varit en ganska naiv och ”uppåt” typ av snubbe. När jag var typ 12 år gammal så svor jag, för mig själv, att jag aldrig skulle någonsin skulle börja röka. Jag bestämde mig även för att andra i min omkrets skulle sluta. Och jag tyckte att det var ett möjligt uppdrag. Som de flesta som är uppvuxna på 80 och 90-talet så hade jag föräldrar som rökte. Det var inget konstigt för dem. Egentligen inte för mig heller. Folk rökte ju överallt och hela tiden under deras uppväxt. De rökte i köket och i vardagsrummet. Men den naive aktivisten Bjarki skulle minsann få dem till att sluta med det. Det gick ganska bra. Även om jag inte fick dem att sluta röka så lyckades jag få dem till att huttra i kylan ute på balkongen om de tvunget ville röka. En liten seger för 12 åringen, en stor påverkan på de kommande 18 åren. Jag blev förkrossad när mina vänner, en efter en, plockade upp det här med rökningen. Hur jävla svårt är det att inte röka? Det är väl inte så svårt att inte vilja lukta som ett lik, att se ut som en mupp sugandes på en öronpinne med örter och asfalt i?
”Om du blir röksugen, käka ett äpple!” brukade den naive ”uppåt” Bjarki säga i en peppande ton. Jag trodde att man bara valde om man ville röka eller inte, jag hade ju ingen aning om att det var beroendeframkallande. Även om alla tjatade om det hela tiden så trodde jag bara att det var deras sätt att maskera det faktum att de bara ville röka för att de ville det. Där var ju ingen som sa ”Jag röker för jag vill röka.” eller ”Jag röker för att jag känner mig lite ballare.”

Jag hade även ett gäng skolkamrater som slogs med sin depression. Ännu en sak som jag inte trodde på.
”Han/hon är hemma från skolan p g a depression.”.
”Skitsnack!” tänkte den naive ”uppåt” Bjarki. ”Man mår som man vill. Vill man vara hängig och inte tycka att något är kul så kan vem som helst sitta hemma och sura. Få dem att skratta så ska ni se att det bara är ett påhitt”.
Åren gick och Bjarki transformerades från en naiv liten pojke till en naiv man. Fler människor runt mig drabbades av den fruktade ”depressionen”. Folk käkade tabletter, folk träffade kuratorer och psykologer. Jag hade aldrig något förtroende för varken tabletter eller psykologer. ”Tabletter är bara någons sätt att ta dina pengar och ge dig biverkningar som du måste köpa andra sorters tabletter för att bli av med och psykologer gör det samma som din bäste vän, lyssnar på dina bekymmer, fast han/hon tar betalt för det.” tänkte den naive mannen.
Jag såg en informativ film om det på nätet där de valde att kalla depressionen för ”Den svarta hunden som jag kallade Depression” vilket jag tycker passar ganska bra in på hur man känner sig när man är deprimerad.

Sen gick min bror genom en tung period. Det var som att hela hans värld bara stannade upp och stod stilla i någon traumatisk period från förr. Han släpade med sig en svart hund från förr som inte ville lyda honom. Den 12 årige Bjarkin trodde såklart att han med ett snack med brorsan skulle hjälpa. Eller att det räckte att skaka om honom och tjata bort den ”svarta hunden”. Min bror blev lite som en ögonöppnare för mig. Jag bodde på Island när det var som jobbigast för honom, vilket gjorde det jävligt jobbigt för mig. Jag försökte vara där på det sätt jag kunde. Jag ringde hem då och då för att lyssna på hur han hade blivit bättre på att spela introt till Battery sen sist. Hur han hade det i skolan och om han hade träffat en flickvän än. Jag spelade lite dum ibland så att han kunde rätta mig och det fick mig att tro att han skulle må lite bättre. När jag väl reste tillbaka till Sverige så spenderade jag så mycket tid med honom så mycket han bara orkade ha mig där. Tanken av att han hade självmordstankar gjorde mig nervös. Tänk om jag säger något fel? Tänk om jag inte lever upp till hans förväntningar? Tänk att behöva begrava sin bror innan han ens fyllt 20? Några kaxiga dunkar i ryggen från ”store starke storebror ” var kanske allt vad han behövde, trodde den naive mannen. Men det var alltid lika förkrossande att se honom åka iväg från busshållplatsen där de släppte av mig. De gånger han kom till Island gjorde jag allt jag kunde för att göra något som han skulle må bra av. Åka lite offroad på en stor jeep, spela Playstation, lyssna på musik i bilen. Ja, praktiskt taget allt jag kunde göra gjorde jag.

Ett antal år senare skulle den svarta hunden knacka på hos mig och sätta sin prägel på mitt liv.

Jag har länge haft problem med min mage. Den har fått bestämma över mitt liv de senaste 6 åren. Jag har prövat den naive mannens tips att ”tänk inte på den om du inte vill må dåligt. Tänk hellre på andra saker, saker som spelar roll.”.
Den lägsta punkten, med mina magproblem, kom när jag skulle iväg med ett av barnen till vårdcentralen eller något annat viktigt. Det var bråttom och det var min uppgift. Innan jag skulle klä på mig så skulle jag bara på toa en gång till. Då brast jag i tårar och satt som en idiot gråtandes på toan för att min mage inte samarbetade med mig. Min sambo, som bara hade bott i Sverige i något år, var därför tvungen att ta barnet till dit det skulle så att jag inte skulle skita ner mig någonstans på vägen dit. Hela mitt liv ändrades. Jag fick från och med då anpassa hela mitt sociala liv efter hur min mage mådde. Långa resor och resor till ställen som jag inte hade varit på blev omöjliga. Skulle jag tvunget någonstans så fick jag googla stället och hitta toaletter på vägen dit eller på stället vi skulle till.

Den svarta hunden hade nu fått ett grepp om mig. Våran romantiska färjeresa till kontinenten som min familj hade gett oss gick åt att sitta inomhus. Snabba promenader mellan rummet, toaletten och restaurangen gjorde att jag sabbade hela resan för min sambo. Lojal som hon är så sa hon att det viktigaste var att vi var tillsammans, men jag trodde mig kunna känna hennes suckande över att ha en man som är mer beroende av toaletterna än av att vara med henne.

Några år till och min bror verkade ha fått kontroll på den svarta hunden. Men min hund skulle flippa ut helt. Något hände. Bägaren rann över. Jag blev bara arg och sur. När min yngsta dotter kom hem det en ny teckning från dagis så rynka jag bara på näsan och sa att hon kunde gå in på sitt rum och leka. Jag hade ingen lust att vara pappa. Jag hade ingen lust att vara en sambo. Jag hade ingen lust att vara vaken. Ekonomisk stress och ståhej på jobbet gjorde att jag bara blev en zombie. Jag kom till jobbet, kunde inte fokusera, kom slutkörd hem och bara sov. Jag svävade bara runt som en vålnad. Den svarta hunden förstörde min aptit, den skrämde iväg den rolige ”uppåt” Bjarkin som alla kände. Den skrämde iväg pappan till mina barn. Jag kände för att sova i flera veckor. Ingenting kändes kul. Jag brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig. Jag sket i allt. Jag blev världens tråkigaste sambo. Jag bara sov, åt och sov igen. Då och då skulle jag få utbrott som för det mesta gick ut över mina barn. Vilket gjorde att jag kände mig värdelös och ville bara gå och lägga mig igen. Jag låg sömnlös om nätterna och grubblade över hur jag kan ha hamnat här. Hur jag, som alltid var så jävla glad och pigg kunde sitta och hyperventilera av ilska över att något av barnen inte gjort sina sysslor. Varför tar jeg inte det hela med en nypa salt och ber om ursäkt för mitt beteende och slutar vara hängig, arg och trött. Men den stora svarta hunden hade öppnat min skalle och lagt en stor tolle i den. Jag var inte Bjarki längre.
Jag käkade mediciner och pratade med kuratorer. Inför varje samtal så inledde man med att fylla i ett formulär där frågorna kunde variera men den sista frågan löd alltid ”Har du någon gång tänkt tanken om att inte vilja leva längre?”. Tanken om att ta livet av mig fanns inte. Jag mindes hur jag kände när jag fick höra det om min bror och bestämde mig för att aldrig låta någon känna den känslan. Tanken om att slippa all press, allt ansvar och alla krav var i alla fall mindre än tanken av allt jag skulle missa om jag tog livet av mig. Jag hade missat barnens uppväxt, mitt eget bröllop, min sambos kärlek. Tänk att vara 5, 9 eller 13 år gammal och behöva begrava sin far. Tänk att den man har bott ihop med i 10 år plötsligt försvinner. Nä, usch. Jag hade ingen lust/ork att kämpa för ett bättre liv just då men jag hade ändå livslust.

Nu har den svarta hunden blivit en mentor mer än en energitjuv. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Även om den kan ha kostat mig mitt jobb så kan jag säga att den gjort mig till en lite bättre eller rättare sagt smartare människa. Jag vill påstå att jag nu är mer härdad och har en gnutta mer tålamod samtidigt som jag uppskattar de små sakerna mer. Men den svarta hunden ska snart avlivas, för inte vill jag att den ska komma för nära inpå min familj. Jag känner mig urusel för att ha dragit med dem igenom detta helvete men älskar det faktum att de fortfarande är vid min sida när jag väl har kommit tillbaka till den sidan där stora svarta läskiga hundar inte bestämmer hur jag ska må.

 

Förlåt för att jag inte skriver ett roligt uppiggande inlägg men utan tråkiga saker finns inte de bra så det måste vara bra att vara tråkig ibland.