Jag är sämst, med korvhatt.

Hur sämst kan man vara? I höst firar jag och min sambo 10 års jubileum. Då har vi alltså varit ihop i ca 33.3% av våra liv. Den första tredjedelen av mitt liv tog lång tid att passera. Bus och hyss på Island, inskolning på Island, flytt till Sverige, inskolning i Sverige, bus och hyss i Sverige, flytt mellan stadsdelar inom Lund.
Den mittersta tredjedelen tog ca en evighet att passera. Mellanstadiet varade bara i tre år men ändå känns den perioden som den längsta bland mina ”hållplatser” här i livet. De tre åren på Vikingaskolan kändes längre än hela mitt vuxna liv.
Men tillbaks till hur sämst jag är. I höst har jag och min sambo alltså varit tillsammans i 10 år. Jag minns den dagen som om den var igår. Det var en tidig vårmorgon. 25 grader i luften och vindstilla från öster. Hon hade sin hund med sig, som av någon anledning hade svans i båda ändarna. Jag är inte säker på hur kopplet var kopplat. Hon jobbade som polis i det lilla samhället och jag hade ringt 112 för att få ner min gurksallad ur trädet som Sting hade planterat på min balkong. Jag hade en korvhatt på mig för jag jobbade svart som elektriker. Ok, mycket mer än så minns jag inte men jag är ganska säker på att någonstans kommer en enhörning in i bilden.

Anywhooo, vi pratade för någon dag sedan om vad vi skulle hitta på för något. Sambon vräkte ur sig idé efter idé och jag gjorde precis som hon lärt upp mig att göra, ”Ja, älskling. Det låter bra. Det kan vi göra. Det vill jag också. Jag älskar dig. Ta mina pengar”. Fast då hade jag redan glömt att jag lovat bort mig till något som kan vara det största fotojobbet jag fått hittills. Är det verkligen typiskt män att göra så? Föll jag ovetande ner i facket ”typisk man”? Jag blev så jävla knäckt när jag insåg att jag bokat bort mig just den helgen. Nu har jag ju turen att ha den mest förstående kvinna på denna jord som säger att vi får hitta på något helgen innan eller helgen efter. Fast jag var ju helt peppad på att fira 10 års jubileum. Dessutom kommer hon ju för evigt ha den hållhaken på mig. Ja, när man har ett långt förhållande så tänker man i dom banorna, döm mig inte. Jag hade ju inte glömt bort vårt datum, det var bara när jag signade upp på uppdraget så kopplade jag inte riktigt. Jag har erbjudit mig att ringa och ångra mig men hon vill att jag gör det, det jobbet kan leda till en ganska så lyckosamt samarbete i framtiden. Det gäller ju att vara långsiktig. Vilket bara understryker hur fantastisk hon är, även om hon har en sambo som är sämst.

”Kan innehålla spår av nötter”

Det märks att sambon är hemma. Barnen har återgått till sina vanor. De vill hellre kalla på sin sovande mamma än sin vakna pappa som sitter 5 meter bort. Det finns än större chans att min sambo stönar ut ett ”ja” än att jag gör det och barn hatar ordet ”nej”. Ett ”nej” är det lättaste sättet att få ett barn att gråta, man behöver inte ens säga det på ett elakt sätt. Det räcker att bara säga ”nej”.
Barn nr 1:s temperament är inte att leka med. Hon kan gå från lugn och glad till virvelvindstokig på 0,3 sekunder. Vi måste snart börja bulta ner alla lösa föremål i huset. Fast just nu så har vi ett system som bygger på att hennes utbrott resulterar i att hon får gå ut med hunden och komma tillbaks när hon har lugnat sig några kilon. Jag vill inte mena att hon konstant är ilsken men vi kan väl säga som såhär att jag inte har gått ut med hunden sen barnen kom hem för 3 veckor sedan.

Jag tvättar mina kläder sällan. Det är inte bara för att jag är en äcklig människa, jag vågar inte ge mig på tvättmaskinen här hemma. På jobbet tvättar jag mina kläder när tillfälle ges. Dels för att jag inte bryr mig om den tvättmaskinen går sönder och dels för att jag skiter i om mina kläder blir missfärgade. Jag har aldrig brytt mig om mina kläder. Vad jag har på mig skiter jag ganska mycket. Ni som har sett hur jag klär mig tänker säkert ”NÄHÄ!?”. När sambon och jag går ut någonstans så frågar jag henne om hon står ut med mig i de kläder jag har på mig just då. Om hon inte är nöjd så får hon hitta något annat, annars får det duga så. Jag tar det som ligger framme och som inte blåst bort när barn nr 1 hårfönat oss.