Enkelheten, vart tog du vägen?

Barn nr 2 kan inte förklara de enklaste sakerna utan gå in på samtliga detaljer. Och sen går hon längre och längre bakåt i historian allt eftersom hon kommer längre in i historian. Låter det rörigt? Här kommer ett exempel: ”När jag skulle gå till skolan efter att jag hade tagit mackan med mig, när du gick upp ur sängen, innan jag vaknade. Så tappade jag salamin som jag hade på mackan efter jag hade tagit ost efter att jag hade smort den. Sen såg jag att det var grus på den när jag plockade upp den efter att jag hade tappat den efter att jag började gå till skolan. Sen såg jag en fågel äta salamin efter att jag vänt mig om efter att jag hade hört en fågel komma efter att jag hade lämnat salamin på marken”. Istället för att säga ”En fågel tog salamin som jag tappade”. Jag är ganska säker på att hon har fått det från sambons gener för om man frågar min svåger hur mycket klockan är så får man klockans historia.

"Hur mycket är klockan?" "Jo, solur var bekant i Kina redan omkring 500 f.Kr. I sin enklaste form består det av..."

”Hur mycket är klockan?”
”Jo, solur var bekant i Kina redan omkring 500 f.Kr. I sin enklaste form består det av…”

Barn nr 3 A.K.A Houdini skulle ut och leka på gården. Mhm… Jag fick ett telefonsamtal från hennes dagis. ”Du, Viktoria är här och hälsar på.” ”Säg till henne att köpa mjölk innan ni skickar hem henne.” Nu bölar hon inne på rummet för att hon inte kunde hålla sin del av dealen. Helt sjukt hur hon inte kan vara trogen till ett kontrakt som jag lät henne skriva på innan hon gick ut. Jag skoja bara, där finns inget kontrakt. Så jag får nog skylla mig själv.

Allt måste vara komplicerat. Vuxna livet också. För att ha det bra måste man genomlida tidiga morgnar, långa arbetspass, spendera pengar på saker man inte vill spendera pengar. Till exempel Räkningar. Bara ordet gör att min penis kryper lite längre in i förhuden.

Min uppgift just nu är egentligen bara att hålla barnen vid liv. Det är inte så svårt just nu. Jag vaknar kl 07:00 och försöker regissera en vacker och fröjdefull symfoni av ungar som, i lugn och ro, klär på sig och sen käkar sina frukostar i harmoni, och det kan jag göra i kallingarna och en t-shirt. Men varför skulle det vara enkelt? Barn nr 2 får för sig att hon inte vill ha på sig kläderna som hon hade förberett dagen innan? ”Vad ska jag ha på mig istället? Jag har inga andra kläder” Om hon inte hittar sina kläder så kommer jag, medvetet, att hitta det fulaste möjliga. Då brukar hon få loss tummarna och hitta något. Sen ska hon nog inte ta modetips från mig, som står i kallingar och en Simpsons t-shirt. Hon omöjligen bestämma sig vad hon ska ha på sin macka. Förutom när vi bara har en sorts pålägg, då vet hon exakt vad hon vill ha. Och inte fan är det pålägget som finns.

"Det finns inget att äta"

”Det finns inget att äta”

”Det var bättre förr” -Sa ingen som är född mellan 1920 och 1930

Det finns inte en tillräckligt tydlig gräns för saker man inte kan göra ju äldre man blir.
I vilken ålder är det inte ok att trampa bara på brunnslock med bokstaven K och absolut inte A. Jag gör fortfarande ”springande gubbe” när jag sitter som passagerare, ni vet den när man är en gubbe som springer längs med bilen och måste hoppa över reflexpinnarna och andra saker som ligger längs vägen. Jag kan inte längre ställa mig vid fotbollsplanen där ungdomarna spelar och titta på, polisen kommer nog med sina frågor innan ungdomarna hinner fråga mig om jag vill vara med (tack pedofiler för att ni förstörde det). Jag kan inte ringa mina vänner längre och fråga om vi ”kan va idag”. Hade jag vetat hur man ”frågar chans” på isländska så hade min sambo och jag nog inte blivit tillsammans, och vi hade definitivt inte gjort ”rulltunga”. När går det från att vara skittufft till att låta nasty att göra rulltunga? Hon hade nog sagt till mig att växa upp, men jag vill inte växa upp. Jag vill växa ner ibland.
Det finns några saker jag saknar från barndomen. Fritidsgården, in-line bandy, leta pantburkar för att köpa smågodis, gömma sig i buskar eller små dungar (vilket verkligen inte är ok i vuxen ålder) och starta innehållslösa klubbar som går ut på att samla tioöringar eller kapsyler. Något jag inte saknar från förr är min inställning. Jag skäms över att säga det men jag var faktiskt en mobbare i skolan. Folk brukar inte tro det om mig. Jag var inte den här typen som slogs och krossade rutor. Jag var mer den som gjorde mig lustig på andras bekostnad. Så fort jag såg en chans att locka fram ett skratt tog jag den, tyvärr var jag inte tillräckligt mogen att se att mina lustigheter sårade någon så allvarligt att han/hon kanske inte mådde så bra resten av dagen/veckan/året. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden till tonåren och ändra på något så hade det inte varit för att bättra mina studier, jag hade ändrat min attityd gentemot mina medmänniskor. Skolplikten borde börja när först när man är kapabel att vistas civilt bland människor oavsett hur gammal man är. Utan mobbare finns inga offer.

Jag har semester just nu. Denna semester har inte alls varit som vi hade planerat. Vi skulle chilla hela sommaren. Jag är ju ledig var tredje vecka och sen har jag fyra veckors semester, som jag är mitt inne i. Sambon har jobbat som en häst hela sommaren. Hon jobbade när jag jobbade för att sen jobba mer när jag var ledig. Sen när hon gick på semester så var hon tvungen att åka till Island. När vi väl var lediga samtidigt så var vi helt slut, eller så skulle jag iväg på fotboll. Fotboll har blivit en passion på senare året och jag är väldigt glad att hon har överseende med det. Förhoppningsvis så kan det rendera i ett heltidsjobb inom en rimlig framtid.

Alla som säger ”att pilla och dona i trädgården är som terapi och som balsam för själen” kan kamma sig så hårt att pannan nuddar nacken. Slutresultatet är väl ok att skåda i efterhand men vägen dit är tråkig och bökig. Jag har ett äppelträd som skulle kunna försörja hela Kiviks Musteri. Det är så tätt mellan grenarna att man inte kan se igenom trädkronan. Där kanske bor någon i trädet utan att jag vet om det… Och jag har verkligen inte gröna fingrar, jag har mer oljetäckta gummihandskar efter att ha asfalterat tomten. Jag försöker googla fram sätt att göra så att trädet blommar utan att där kommer äpplen. Vi gör inget med äpplena. De blir inte tillräckligt stora eller mogna för den delen. Inte för att jag ska kunna avnjuta dem i alla fall.

Avsaknaden av sambon avtar inte. Jag drunknar när jag ligger ensam bland kuddar, täcken och överkast i våran King Size säng. Vi hade Queen Size en gång men jag ville ha större. Mindre är inte mysigare, man kan ligga nära varandra även i en king size. Dessutom är det välbehövligt när någon utav ungarna sover mellan oss. Inte bara för att de är som helikopterpropellrar i sängen, utan även så har man någonstans att fly när de pissar ner vår säng. Dessutom tar jag tydligen mycket plats i sängen. Något som jag tycker är lite konstigt är att man kan köpa så många olika bredder på sängarna. 70 cm, 80 cm etc upp till 200 cm. Men jag inte kan köpa en som är 210 cm lång. Jag själv är inte mer än 185 cm, men jag gillar att ha händerna under/ovanför kudden och då måste jag flytta ner lite i sängen, då sparkar jag i gaveln istället, vilket kan göra ont och är jobbigt. Sen vill jag ha lite längre täcken också. Om jag drar upp täcket över axlarna så blottar jag tårna och alla vet vad som händer med blottade kroppsdelar på natten, monstret kan ta dem. Ännu en sak man inte ska tänka på när man är vuxen.

Att köpa en rosa häst som fiser regnbågar.

Som vuxen stör det mig att barn inte kan tänka logiskt. Om jag sätter mig i soffan med fjärrkontrollen i handen och hittar fotboll på TV:n så är det väl ganska logiskt att jag tänker titta på TV. Om mitt barn står dubbelvikt med byxorna på hälarna för att pinka i en flaska mitt utanför vår ingång och jag blir arg, så är det ganska logiskt varför jag skäller på henne.

Det stör mig också att sängdags alltid verkar komma som en blixt från klar himmel.
”Sängen? Vad är det? Det vill jag ju inte alls göra. Jag är ju inte trött. Måste man göra det varje dag?” Sen förvandlas det hela till något som påminner om ett gisslandrama, fast omvänt. Man börjar gå med på olika villkor i hopp om att ingen kommer ut ur sina rum. ”Javisst, klart jag ska köpa en rosa häst som fiser regnbågar gjorda av choklad och en helikopter ur geléhallon, bara du ligger still!”
Sen köper man ingen häst trots allt. Man bara skrattar som Dr. Evil.  Man ljuger jävligt mycket för sina barn. Mycket på grund av deras brist på ologiskt tänkande. ”Vad gör du?” kan de ibland fråga när jag häller upp ett glas bubbeldricka. ”Jag bakar en kalkon-fontän som sprutar lava.”
– ”Åh vilken fin teckning, ett sånt fint hus.” Om en fyrtioåring hade visat mig samma bild så hade jag tittat runt om för att se om någon med tvångströja närmade sig för att ta in den där galningen.
– ”Det är inte ett hus, det är en pizza”
Så många teckningar vi har slängt. Mina barnlösa vänner säger ibland att när de får barn så kommer de att hänga allt sånt på kylen. Det som inte får plats på kylen ska arkiveras i någon låda. Mhm, ha så kul med dina 7.500 lådor av återvinningsmaterial. Vi har ett barn som är värsta MacGyver när det kommer till att pyssla. Ge henne en tejprulle och ett par A4 så bygger hon en helikopter som får Da Vinci att se ut som en klåpare. Teckningen får ligga ock skräpa i två dagar sen åker den i soporna. Inte för att vara taskig men om hon nu är så jävla nöjd med den så kan hon bevara den inne på sitt rum, tills den går sönder, slängs på golvet och byts ut mot nästa projekt.
Barnen ljuger lika mycket tillbaka. Som när barnet pissade utanför ingången.
– ”Vad håller du på med?”
– ”Eh, jag skulle bara ut och cykla.”
Ibland undrar jag om dom också tänker att jag inte kan tänka logiskt eftersom det var ganska uppenbart att hon skulle pissa i flaskan.

Barn kan vara riktiga as. Föräldrar kan också vara riktiga as. Om du har barn så försök att vara en förälder mer än bara en ägare av barn. Men man vet inte om man har gjort ett bra jobb förrän de är vuxna. Vissa barn kan vara snälla och lugna tills de blir ungdomar, då plötsligt blir de galna och sjuka i huvudet. ”Sjuk i huvudet” är by the way inget annat än ett tuffare sätt att säga ”göra elaka saker man inte borde”. Det kan man inte säga om vuxna. då låter det bara som de är ondskefulla. Så man säger sjuk i huvudet istället. Såvida den vuxne inte är Dr. Evil.

Att vara otacksam på ett kärleksfullt sätt

Något har hänt med min hemsida. Plötsligt tiodubblades besöken på min hemsida. Jag trodde att jag levde ett ganska ointressant liv. Men när jag börjar tänka efter så händer det en del runtomkring mig. Jag har bara aldrig funnit lusten att skriva det. Det kan bero på att jag hatar att läsa. När sambon plöjer igenom den ena tantsnuskboken efter den andra så bläddrar jag bland bilderna på twitter eller 9gag där jag inte orkar läsa bildtext som är för lång.

Morgnarna börjar få tillbaka sina rutiner. Barnen smyger i köket och letar efter något gott att äta. Man hör hur stolar flyttas och skåp inspekteras för att möjligen hitta gammalt Kit-Kat eller några andra sötsaker. Jag har här hemma tre olika brödsorter, 2 olika yoghurt sorter, O’boy och 5-6 olika pålägg för att kunna mätta allas behov men ändå ska envisas av att fråga om man kan få käka hamburgerbrödet utan någonting på. Och sen blir jag världens sämsta pappa när jag säger nej. Jepp jepp, allt börjar bli som vanligt.

Frukost på Lilla Island, nästan.

Frukost på Lilla Island, nästan.

Man märker det bäst på barn nr 1. Innan hon åker till Island så har hon en extrem attityd. Alla hatar henne, ingen vill henne väl, vi är dumma i huvudet för att säger åt henne att gå in på sitt rum när hon börjar bli arg för ingenting, vi älskar bara de andra barnen och hennes biologiska pappa är bäst för att han gör si och så osv osv… Sen skeppar vi iväg henne till Island där hon får hänga med den gudomliga pappan. Vilket egentligen betyder att hon spenderar mycket tid hos sin farmor, kollar på TV och får allt hon pekar på. Den sista perioden spenderar hon hos sin pappa. Längden på vistelserna brukar variera men de sista dagarna ringer hon hem och säger att hon vill bo hos oss igen. Att hon och pappa inte kommer överens eller att hennes syskon på Island börjar bli irriterande. Sen kommer hon hem och vi är de bästa föräldrarna tills dagen efter när man, på typiskt ondskefullt och elakt sätt, säger nej till att dricka O’boy på rummet eller något annat super elakt. Då är vi dumma i huvudet igen. Ibland kommer de tokigaste och orelaterade bortförklaringarna och argument på saker och ting att man nästan skrattar högt.
– ”Kan du gå ut och leka som alla andra barn?”
– ”Jag vill inte vara ute när mina systrar är ute, jag har varit på camping med mina andra syskon och för en gångs skull vill jag vara någonstans där mina syskon inte befinner sig!”
– ”Kan du sluta glo på TV och göra dina sysslor?”
– ”Nu är jag faktiskt mätt och trött, man blir så när man har varit på Island.”
– ”Du får ingen frukost om du vaknar kl 11:00, vi käkar lunch om en timme och du får vänta.”
– ”Såna är vi ungdomar, vi sover länge.”
– ”Jag vet, därför går ni miste om frukosten.”
– ”Frukosten är dagens viktigaste måltid.”
– ”Jag vet, därför har jag 3 olika brödsorter och femtioelva olika pålägg. Det enda du behöver hålla reda på är att vakna mellan 07:00 och 10:00.”

Carmen

Ibland är det jobbigt att vara ”bonuspappa”. Man blir alltid jämförd med den äkta varan.
Så länge hon själv vill åka till sin riktiga pappa så kommer jag aldrig att ställa mig i vägen. Hon har en längtan att träffa honom och den längtan kommer jag aldrig att försöka ta ifrån henne, så länge det är hennes egen vilja. Men man känner sig ibland nertrampad när man vet om att man har funnits för henne sen hon var tre år, man sliter och kämpar för att göra henne glad, man lägger ut enorma summor pengar på saker som kläder, leksaker, telefoner, tandläkare (på Island är den inte gratis) och diverse. Man kan vara extremt snäll för att visa att man visst älskar henne lika mycket som hennes syskon, att vi vill henne väl för att dagen efter få en kall blick och höra ”Jag vill hellre bo hos min riktiga pappa” när man har bett henne att gå ut och leka. Jag vet att hon älskar mig, jag vill inte måla upp henne som en känslokall snorunge. Hon har ju trots allt kallat mig pappa sen hon var tre år gammal och det får hon fortsätta med hur länge hon vill. För hon kommer alltid att vara min dotter. Även om hon missar frukosten.

Glitterbajs och fängelsedirektörer.

Morgonen drog sent igång på Lilla Island. Barn nr 2 och 3 vaknade runt niotiden och barn nr 1 kommer jag nog inte se förrän vid 13 tiden, när det börjar bli dags att skälla på mig för något. Frukosten bestod av en tunnbrödsrulle och ett glas yoghurt för min del. Jag har alltid tyckt bättre om att dricka yoghurten ur glas än att sleva i mig det med sked. Barn nr 2 käkade en lingongrova macka medans minstingen fick en skål med äpple/kanel yoghurt, som hon sen inte var så jätte sugen på efter att storasyster hade strött glitter på den. Men när jag kom ut till köket igen så hade hon ändå ätit upp allt. Hon kommer att skita glitter ikväll.

Jag fick ett telefonsamtal från min syster, hon hade inte en blekaste aning om vad som händer runt om kring mig. Hon hade fått ett sms från min sambo som klagade över kyla på Island. När något händer så glömmer man ofta att jorden fortsätter att snurra och andra fortsätter leva sina liv.

Jag har äntligen fått barn nr 1 att klä på sig och gå ut, först ville hon bara stå utanför dörren och vänta på att jag skulle låta henne komma in igen. Men nu har hon fattat det här med att det finns en hel värld utanför vår tomtgräns, hon har ringt hem 2 gånger redan. En gång för att berätta att hon hör trummor och musik från centrum och sen en gång för att bekräfta att det händer något på torget.

Nyheter från Island kommer titt som tätt och det är goda nyheter som strömmar in från Islands 56K uppkoppling. Ok, kanske inte 56K. Tänk att för 7 år sen så kunde man inte prata i telefon samtidigt som man surfade och man var tvungen att betala för alla sin nerladdade data.

Dagens mat blev en succé även denna dagen. Inte för att jag gjorde en gudomlig maträtt, vi blev bortbjudna på mat till mor & far. Mor som även hängde lite här hemma medans hon torktumlade sin kudde hos mig. Jag tjänade på det besöket. Nyplockade plommon och en rastlös mamma tvättade min ugn. Win!

När vi var på väg till mamma så frågade minstingen varför vi måste köra så långt. Jag sa att vi inte alls måste köra långt.
– ”Men varför måste vi köra hemifrån?”
– ”För farmor bor ju en bit bort, vi kan ju inte hälsa på om vi sitter kvar hemma.”
– ”Jaahaaaaa, nu förstår jag. Hon bor någon annanstans.”

Barnen har fått uppleva stor frihet idag. Jag är inte blyg med att släppa iväg dem hur som helst till lekplatsen, eller att få cykla på gatan utanför huset. Jag vill inte få det att låta som att min sambo är värsta fängelsedirektören men ni vet hur det är när föräldrar är uppvuxna på två olika sätt. När jag var liten så hade jag inte tid till skola och läxor. Jag ville bara ströva runt som en vålnad. Pappa brukade lugna mor genom att säga ”Var inte orolig, han kommer hem när han blir hungrig”. Jag trivdes ute. Jag hade inga som helst problem med att skaffa nya kompisar. Mamma brukar skoja om det när vi ser någon på stan, ”Är det din kompis?” säger hon med glimten i ögat. Min sambo är också uppväxt med friheten att leka mycket ute. Skillnaden är väl att jag är uppvuxen på Linero, och hon på sin gård mitt ute i det vackra ingenmanslandet på Islands västra del. När jag busringde på dörrar och sprängde hundbajsar med kina-puffar, så lekte hon med det som fanns tillgängligt på gården och kastade snöbollar på sin icke ont anande bror.

Min drottning.

Min drottning.

Jag saknar min drottning. Hon har sina knasiga drag. Som att alltid försöka peta mig i gumpen när jag som minst anar eller när hon rapar på sitt trucker sätt när hon tittar på sina program om mormoner eller när hon börjar förklara något in i minsta detalj när jag dummar mig med att svara ”nä” på en självklar ja-fråga. Hon kommer verkligen inte från en monarki, eller uppväxt med silverskeden i munnen. Men hon är trots allt min drottning, även om hon inte skiter glitter.

Pappamat, TV1000 och religion.

Svärfar repar sig och man kan börja blicka lite framåt nu. Sambon är kvar på Island tills han kan gå på stadiga ben och eventuellt tills han får åka hem. Det kan tydligen dröja en vecka eller två. Han ligger inte längre på intensivvården.
Han har nergraderats/uppgraderats (välj själv) till den allmänna vårdavdelningen. Nu ska han återhämta sina krafter så han kan åka hem till gården. Dagen idag har dock handlat om annat här på ”Lilla Island”.

Barn nr 1 tillkännagav med leende på läpparna att hon inte skulle vara i skolan förrän kl 08:30, så hon kunde vakna lite senare än förra läsåret. När jag har väckt henne kl 07:30 så återgår jag till att mata barn nr 2 som kommer iväg i tid och jag kan lägga mig under täcket igen och spela lite på telefonen. När klockan sen slår 08:00 så sticker jag in huvudet till barn nr 1 igen och säger ”Du ska sitta vid skolbänken om 30 minuter! Rör på påkarna!” under de 10 minuterna som det tar för henne att klä på sig och samla ihop sitt pick och pack får jag den ena bajstollen efter den andra kastad på mig. Nu är det mitt fel att hon inte gick upp när jag väckte henne.
-”Vill du att jag är försenad på min andra dag i nya klassen?”
-”Nä, det var därför jag väckte dig för 30 minuter sedan.”
-”Du måste skjutsa mig!”
-”Men din lillasyster ligger och sover, ska jag väcka henne, klä på henne för att du inte hasar dig upp på morgnarna?”
-”Detta är ditt fel!”
Hon kom i tid, men hon han inte borsta håret. man kan inte få allt.

Dagen spenderades mycket framför datorn i väntan på fler nyheter från ”stora Island”. Hunden har rastats och barn nr 3 har cyklat och cyklat och cyklat.
Maten blev en succé. Denne dammade av sina gamla hamburgarflippskillz från det att han jobbade på bensinmacken/gatuköket på Island. Min sambo hade dock städat bort den stora stekpannan så jag fick nöja mig med den lilla. Två åt gången stekte jag 10 svettiga ICA Basic burgare på en färgglad stekpanna (som säkert var anpassad för dvärgar, campare eller studenter) med tillhörande vegetabilier och ugnsbakade ett paket Crazy fries. Detta toppades med bubbeldricka och sen fredagsmys efter maten. Valet föll på filmen ”Trubbel i Sagoland”. Jag kunde inte hjälpa att jag under 50% av filmen tänkte ”Jääävlar vilka tuttar de har”. Undra om de som animerade filmen tänkte på det när de ritade midjan smal som min handled och tuttar som hade fått självaste Robert Aschberg att rodna. De kanske tänkte ge papporna något att kolla på när deras sjuåringar tjatat till sig att få sitta trångt bland andra svettiga pappor och Stepford mammor som egentligen inte vill vistas på allmän plats. I så fall är animatörerna riktiga as för att få pappa att tänka på tuttar medans de tittar på film med sina barn.happily ella

Men i mitt huvud har det bara ekat en fråga, och den är sjukt egoistisk. ”Kan inte sambon komma hem snart?”.
Jag vet inte om det är mitt lata jag som vill att hon kommer så vi kan dela på de här sysslorna som man plötsligt ska sköta. Eller om det är den, fortfarande löjligt mycket, förälskade pojken i mig som vill ha tillbaka sin pussgurka. Det där kan ha varit bland det sliskigaste som jag någonsin skrivit (och då skrev jag ändå om potentiella erektioner i biosalonger under en barnfilm nyss). Barnen frågar också stup i kvarten när mamma kommer hem igen. Jag tror att de kommer att hata både ketchup och potatismos när hon väl kommer hem.

Pappamaten är ett hett ämne här hemma. Jag brukar få flashbacks till tiden då jag, pappa och min bror var uppe i vår sommarstuga. Man visste alltid att varannan dag skulle det bli rester. Men dagarna där emellan kunde se ganska tragiska ut. Jag tror att pappa organiserade maten enbart baserat på vilken färg de hade.
Till exempel:
Gul: Kokta korvar med pasta, potatismos och hot dog dressing.
Rödbrun: Köttbullar med rödbetssallad, ketchup och grovt bröd.
Jag var ju sällan petig med vad jag åt, men jag var ganska säker på att vad vi än skulle äta så fick man antingen pasta eller potatismos med. Ibland samtidigt.

Pappamat

Pappamat

Jag saknar mammamaten. Då menar jag inte min mammas mat, för jag vet att om jag bara ringer så kastar hon ihop så det räcker till oss fyra.
Jag menar sambomaten (icke att förväxlas med en automat som säljer sambos).
Innan vi blev tillsammans så hade jag bjudit hem henne på Cocoa Puffs för att imponera skjortan av henne. När hon sen rotar fram ett durkslag, ägg, tandpetare och ett paket torrfoder för att, på MacGyver-manér, skapa en pastarätt á la festmåltid så var det ingen tvekan om att jag älskade henne. Vägen till mannens hjärta går genom magen sägs det. High5 på det. Till historien hör även att när vi sen flyttade ihop några månader senare så slängde vi kastrullerna som hon använt på tippen, fortfarande innehållande pastaresterna från den kvällen. Jag vet, feel free to judge me.

Klockan slår 0:00 just nu och för 15 år sen så hade jag slagit på det som då hette TV1000 då och spelat skinbanjo, men nu orkar jag inte det. Det finns för många riskfaktorer. Tänk om grannen/förbipasserande kan se in. Tänk om hunden ser mig och vi får ögonkontakt. Tänk om ett av barnen kommer in! Det är inte värt besväret, dessutom orkar jag inte med allt ”pappersarbete” efteråt. Kanske to much info? Jaja, bygg ni upp era fasader som ni vill ha dem så låter jag min vara lite sprucken och omålad. Det kanske är den Bjarkin som väntar på sambon? Som gör att det är värt alla risker?

Jag är dock förvånad att alla mina religiösa vänner inte har knackat mig på axeln än. Jag har såna fördomar om att så fort någon är lite hängig eller har det svårt så kryper de fram för att erbjuda sina tjänster i form av böcker och andra broschyrer full av historier som inte är logiska. Man känner ju en och en som är präst i pingstkyrkan eller dörrknackare. Tack för att ni inte prackar på mig era livsstilar. Jag respekterar att ni lever på det sättet men jag vill inte delta. Jag vacklar hellre på mina ickereligiösa ben så länge mina barn kommer i tid till skolan utan ketchuprester i ansiktet.

Avsaknaden är fortfarande lika stor.

Plonsters

Plonsters

Det är en klyscha att mamman i familjen är limmet som håller ihop familjen. Men jag tror att den är det av en anledning. Vi har ingen rutin, organisering eller hemlagad mat lagad med kärlek, bara torrfoder och pappa-mat. Medans barn nr 1 och nr 2 är i skolan sitter jag och barn nr 3 i våra pyjamasar och kollar på Plonsters och käkar torkad fisk.

 

”Limmet” befinner sig just nu på Island, det märks. Två måltider hos min mamma och den tredje som kommer att bestå av antingen korv eller något annat man kan äta med ketchup. Jag kan inte laga mat. Såvida cornflakes, hämtpizza och Sibylla inte räknas som att laga mat. Något som jag ofta får höra när jag lagar mat är saker som: ”Du vet att jag inte äter stekt falukorv”, ”Ska det se ut såhär” och/eller ”Pappa, sluta trycka in mig i diskmaskinen”. Ok, där ljög jag lite, alla tycker om stekt falukorv.

Min sambo

Min sambo

En annan klyscha är att man inte vet vad man har förrän det är borta. Den stämmer in här också. En gammal arbetskollega till sambon sa till henne, när jag jobbade i Reykjavík vardagarna (27 mil därifrån) och kom hem på fredagsnatten/lördagsmorgonen, att man vänjer sig. ”Först är det jobbigt men sen är det bara skönt att vara ifrån varandra”. Så känner varken jag eller sambo trots att vi varit ett par i nästan 10 år nu.

 

När jag jobbar så kollar jag min telefon regelbundet för att se om jag har ett missat samtal från henne. När hon sitter bredvid mig i bilen så glömmer jag mig och börjar undra om hon inte ska ringa snart. När jag sitter vid datorn så vänder jag mig om bara för att titta på henne, för att kolla om hon dricker ur sitt glas lite på sniskan som hon gör, eller om hon tar den sista såsen från tallriken med fingret så att ”inget går till spillo”.

2013 skulle bli vårt bästa år, vi hade tänkt att gifta oss. Vi skulle planera inbjudningar och räkna vilka gäster som skulle med från Sverige till Island. Då plötsligt hände det. Hennes kusin, som skakat av sig cancern får någon slags återfall (jag kan inte riktigt detaljerna kring det så ni får nöja er med den förklaringen) och gick bort. Några familjebakslag avlöste varandra och bröllopsplanerna lades snabbt på is och sambons begravningsresa till Island planerades istället. Vi beslöt oss ganska tidigt att vårt bröllopsår inte skulle förknippas med detta året. Nu är hon ju på Island igen för att finnas där för sin familj, men jag kan knappt vänta tills hon kommer tillbaka och limmar ihop oss och eventuellt lagar en måltid, med äkta kärlek.

”Jag får min semester i alla fall”

Mina svärföräldrar är bönder. Svärmor är en fena på de flesta sorters slöjd, vilket förklarar varför mitt barn nr 2 har en sån enorm kreativitet. Svärfar är en man som ogärna säger nej och är inte rädd för att hjälpa folk utan att begära något i gengäld. Vilket är en av de finaste egenskap en människa kan ha. Vid sidan av arbetet på bondgården har både svärmor och svärfar jobbat. Ekonomin på Island är inte den bästa just nu och då gör man som en äkta hårdkokt islänning gör, man tar det jobb som finns tillgängligt.

Under många herrans år har svärfar jobbat i butiken, rättare sagt i ”byggvaruhus” avdelningen av butiken där man köper allt från traktordäck till juver balsam. Hans semestrar har sällan varit längre en 1 eller 2 veckor, utan honom har hans avdelning inte riktigt fungerat som den ska. Antingen skiter det sig direkt eller så kommer han tillbaks till ett kaos som tar flera dagar att återställa. När han har semester från jobbet så har han ju fortfarande femtioelva saker att göra på gården. Fast det har minskat drastiskt på sistone. Färre får på gården sen en handfull år tillbaka.

Hemma på gården.

Hemma på gården.

Jag stortrivs där. Det finns inget mysigare än att vakna vid fågelsång med ån porlande i bakgrunden och stundom ett bräkande ljud i fjärran. Ingen lastbil, inte någon som tutar aggressivt på sin samåknings kompis, ingen sopbil som tömmer 10 tunnor, ingen traktor från kommunkontoret som blåser över farthindret med ett släp fullt av trädgårdsredskap som skramlar. Bara naturljud, och ibland en bil när svärfar plötsligt blir inkallad under sin semester.

Glädjande nyheter från Island. Operationen lyckades och karlns steg från nedsövd till vaket tillstånd blev överraskande tidigt enligt sjukhuspersonalen. Lika förvånade som att svärfar återhämtade sig så snabbt, lika förvånad var han när han med slangar och andra sjukhusinstrument kopplade till sina inre organ tårögt stirrade på sin samlade familj, inklusive min sambo. Hans lilla prinsessa hade rest 2144.9 km över broar, under hav och genom internationella luftrum för att kunna vara där med sin familj, för sin far. Att karln har humor har inte förbigått någon. Som när han sprayade illaluktande spray på ett av barnens konfirmation, eller när hans geniala byta-ut-tårta-mot-däckrester-för-att-luras-att-den-brann-i-ugnen plan blev en succé, eller när vi gömde en låtsastolle i min svågers bil. När doktorn hade dragit ur de sista av respiratorslangarna så harklade den gamle envise, men alltid med humöret på topp, ur sig ”Nu får jag min semester i alla fall”, vilket är roligt nästan bara för att det är sant. Det är i alla fall en legitim ursäkt till att stanna hemma några veckor.

Han brukar säga att bästa medicinen för att inte bli sjuk är att käka rå lök, jag väntar ivrigt på att höra bortförklaringen på detta, eller erkännande att han inte har käkat tillräckligt med rå lök. Än är det inte över, han ska ju återhämta sig först: Ett par nätter på sjukan, sen är han nog frisk nog att åka hem, hem till förhoppningsvis lugn period utan frågor om vare sig traktordäck eller juver balsam.Untitled_Panorama5

The unnamed feeling.

Mina barn har varit på Island hela sommaren och busat. Den äldsta åkte till sin pappa och de två yngsta åkte till mina älskade svärföräldrar. Jag skattar mig lycklig över att komma överens med mina svärföräldrar. Många brukar säga att det är jobbigt att få svärmor på besök eller att de känner en press när svärfar flåsar en i nacken och stirrar på en med sin dömande blick. Inte jag. Jag ser fram emot att få dem på besök, inte minst att få åka och besöka dem. Senast i måndags pratade jag med svärfar och sa att han bara skulle hojta om han ville att jag skulle boka biljett hit till honom nu när svärmor ändå skulle komma hit. Han kunde inte så jag sa att han får helt enkelt komma två gånger nästa gång.

Min svärmor kom till Sverige i tisdags tillsammans med mina barn. Glädjetårarna letade sig fram när jag fick en gruppkram vid Kastrups ankomstportar men jag kunde suga tillbaks dom. Efter gruppkramen, och svärmorskramen och fotografering, gick vi till bilen där de mun-i-mun pratade om hur det hade varit på Island. ”Vi badade”, ”Vi åt popcorn”, ”Jag byggde ett flygplan”, ”Jag lekte med hundarna”, ”Jag åkte traktor”, ”jag matade lammen”.
När vi äntligen hade kommit hem (och pappa kunde vila öronen) så väntade min sambo otåligt. Hon hade bett mig att skicka ett foto på barnen så fort jag hade kramat om dom.

Den obligatoriska gruppbilden.

Den obligatoriska gruppbilden.

Efter att folk hade installerat sig och vi hade organiserat klart sömnplatserna gick barnen och la sig. Kort därefter kunde varken jag, sambo eller svärmor hålla oss vakna länge till.

När vi vaknade igår blev det mycket soffhäng. Barnen skulle börja skolan dagen efter och åskvädret gjorde att vi kände oss hängiga och slappa, men inget i jämförelse med svärfar skulle få uppleva…

Det hela hände väldigt snabbt och efter att han nyss ringt från sin gård så befann han sig plötsligt i en ambulans på väg till sjukhuset, ca 20 mil bort. Känslan av att inte kunna göra något gjorde sig påmind. Vi fick en snabb men ganska oklar bild över vad som hänt. Han hade fått någon sorts artärbråck och blödde internt. Väl på sjukhuset togs beslutet att köra honom till akuten i Reykjavík, ytterligare 4-5 mil, för att göra ett ingrepp på direkten. Samtidigt i Sverige är jag på väg till ICA för att köpa 4 pkt yoghurt och lite smått och gott. När jag kommer hem så står min sambo med telefonen i handen och tårarna rinner längs kinden. Svärmor torkar sina tårar och jag inser direkt vad som måste göras. In på nätet, boka 2 biljetter till Island och se till att de kan vara vid hans sida när han vaknar. Vi bokar biljetterna via telefon (som hade avgång efter 2 timmar och 20 minuter), skickar barnen till min mamma och blåser iväg mot Kastrup. Klockan 19:32 ringde jag till mamma för att berätta att vi ska skicka barnen till henne och kl 19:36 körde vi hemifrån. Vi hann dit på ca 1 timme. Vi klarade det, med råge.

Operationen gick bra men svärfar är fortfarande nedsövd. De två äldsta barnen har någorlunda koll på vad det är som pågår, men förstår inte allvaret i det hela. Den yngsta satte jag mig ner med i morse och berättade vad som har hänt och att vi hoppas att han snart kan få åka hem. Hon säger direkt att hon är rädd att han ska… ja ni vet… Jag kramade henne hårt och sa att han är i trygga händer på duktiga läkare som gör sitt allra bästa för att morfar ska bli frisk och kunna åka hem till sina hundar, sina lamm och sina traktorer.

Samtidigt som jag känner att jag har hjälpt på det sätt jag kan hjälpa (skickat sambo+svärmor till Island, håller ställningarna medans sambo är borta) så vill jag ju vara där. Hos min svärfar. Vi håller alla tummar som hållas kan och väntar på att få se den bekräftande statusuppdateringen som säger till om när du kan få åka hem. Vi skickar all kärlek på både isländska och svenska till honom och alla som stöttar honom vid hans sida just nu. Bli bra så vi kan hitta på något nästa gång vi hälsar på. Eller när du kommer hit, två gånger.

Nästan ett år senare…

Under det senaste året har jag knappt varit aktiv….här i alla fall. Man brukar säga ”Tänk att få betalt för något man älskar att göra.”, jag känner att jag nästan är där.

Vad har då hänt sen sist jag skrev någonting här?
Jag har nästan sagt upp mig från jobb 2 eller 3 gånger, samtliga medlemmar i familjen har fått åka till Island (förutom jag), fotbollssverige har glömt bort att en allsvensk toppklubb har en dömd sexbrottsling i sin trupp, jag har bytt bil och min barndomsvän har gift sig.
Jag var inte bjuden. Oklart hur jag ska tolka det, blandade känslor… Men går efter den starkaste känslan som säger att de bestämmer ju själva vem de ska bjuda. De kanske bara hade närmsta släkten och närmsta vännerna (och det var ju ändå flera år sen vi gjorde något ihop), vad vet jag. Grattis i vilket fall som helst, jag ser fram emot att se bilderna.

Barnen har varit på Island sen i mitten av Juni. Jag känner fortfarande inte att jag saknar dem, för jag vet att de har kul på ett ställe som de älskar att vistas på, till skillnad från här hemma. Visst vore det kul att ha dem här att busa med men jag råder dem att njuta av tiden där istället. Snart kommer de hem och de tar svärmor med sig. Jag känner mig lyckligt lottad att komma överens med mina svärföräldrar. Vissa brukar sucka eller dylikt när man säger att svärmor kommer över men jag känner inte så. Jag ser fram emot när de kommer, jag tycker om dom. Hoppas de tycker samma om mig.

Runar på sin motorcykel

Runar på sin motorcykel

Min bror köpte motorcykel nyligen. Jag är sugen på att ta motorcykelkörkort, men ska vi vara realistiska så kommer det bara att innebära att jag kommer att vara mindre hemma, lite fattigare och löpa större risk att dö. Jag fick prova cykeln och låter det räcka där. Kanske att jag provar den igen nästa sommar för att påminna mig vilka dödsmaskiner det är. Supertuffa, frihetsgivande, awesome dödsmaskiner.