Rövarhistorier och matkoma.

Lögnerna fortsätter.
- ”Har du klippt ditt hår igen?”
- ”Nä, det bara ramlade av.”
För det första så skulle det inte ”ramla” i en perfekt skuren rät linje. Det skulle ramla ur från hårroten, inte mitt i locken. Men jag tänker inte ta ett argument om logik med en femåring. Houdini rodnar inte ens när hon drar sina rövarhistorier. ”Jag kom ihåg farmors och farfars katt. Barn nr 1 höll katten men sen tappade hon den dog och förvandlades till kycklingben.”. Ok, denna gången synar jag ditt skitsnack! De har inte haft katt sedan början av 00-talet. Då var hon inte ens född! Förutom det så är det ganska orimligt att en katt dör när den trillar ur ett barns famn, att den förvandlas till kycklingben är inte bara overkligt utan också anatomiskt omöjligt. Och varför bara ett kycklingben? Vart tog resten av kyckling-liket vägen? Overkligt.

På tal om döda katter som förvandlas till slumpmässiga djurlemmar (sidospår: autocorrect vill ersätta ordet ‘djurlemmar’ med ‘jurymedlemmar’). Jag fick hemlagad mat igår. Inte bara hemlagad utan lagad med kärlek. Barnen tjöt i kör ”Wohoo! Äntligen ska vi inte äta korv!”. Det blev kyckling med brun sås, ris och majs. Ni som har ätit detta hos oss vet att jag kommer att prata om att ligga i matkoma nu. Jag åt en ganska så ordentlig portion (läs sjukt mycket). Hur kan man inte äta mycket? Det är som att ta en bit av himmelriket, doppa den i choklad, strö på kärlek och sen rulla in den i nybakad pannkaka och äta den medans man har sex. Jag kan knappt röra mig idag, ändå ska jag ut och jobba ikväll. Jag har träningsvärk i mina matsmältningsmuskler.

Av med BH:n och på med hårfönen!

Barn nr 1 fick sin andra påminnelse nummer två om att lämna tillbaka en bok som hon hade lånat. Nu är det mitt fel att jag inte påminde henne innan hon åkte till Island. Vilket påminner mig om när jag lämnade in en bok med barn nr 2 i våras. Jag tog med mig plånboken och förväntade mig en straffavgift, men ICKE! Barn får inga straffavgifter. Jag tänkte sen låta henne låna diverse foto-böcker som jag velat låna men aldrig pallat hämta. Jag ska nog kolla vad jag kan låta barnen göra åt mig utan att bli straffade. Den största anledningen till varför jag inte lånar på bibliotek är att jag aldrig pallar lämna tillbaka böckerna. Och tack vare kommunens fantastiska ”ditt-barn-får-inte-vara-på-dagis-medans-du-är-ledig” policy så vill jag inte köra upp dit för att sen bara bläddra i en bildbok samtidigt som jag påminner Houdini att hon måste hålla tyst där inne. Ibland undrar jag varför de ens har leksaker på biblioteket. Klart fan att barnen kommer att leka där. Och till alla (sju) föräldrar i världen som har barn som leker tyst, köp en lott.
Mina barn leker så det vibrerar i livmoderhalstappen. Barn nr 2 kan man påminna var sjuttonde sekund att hon inte behöver skrika så jävla högt till ett barn som sitter 4 decimeter ifrån henne. Man får ibland ducka när hon leker för annars kommer hennes ljudvågor att slå ner en. Till och med hårfönen tänker ”Fan vilket drag det blir när hon väsnas”. Att försöka stå upp i samma rum som henne när hon leker är som att köra motorcykel på motorvägen minus flugorna på visiret.

Att sitta framför barn nr 2 när hon leker.

Att sitta framför barn nr 2 när hon leker.

Jag hämtade min käraste ägodel igår. När jag kom in genom dörren på Kastrup så kom hon precis ut genom ankomst-portarna. Jag ville bara stanna upp och titta på henne medans hon med flackande blick och ett glädjesmil letade efter mig i folkhavet. Glädjen av att ha henne i min famn var oändlig. Det har alltså gått 2 veckor sen sist! Hela bilresan hem stirrade jag mer på henne än på vägen och bara log. Just nu ligger hon i sängen och jag njuter av att ha henne mellan mina fyra väggar. Jag fick frukost i sängen i morse. Det var konstigt att äta frukost med glädjetårar och en morgonerektion. Ränkas det som multitasking? Mängden godis och diverse isländska delikatesser hon hade med sig var fullt godkänd. Hon köpte till och med en ny väska att ha med sig för att få med sig extra mycket. Då letade glädjetårarna fram igen. Jag kunde äntligen sova naken igen! Vilken befrielse. Samma känsla som att ta av sig sina svettiga jeans och ta på sina mysbrallor, eller ta av sin BH.

Insom-nom-nom-nia

En liten nattmacka?

En liten nattmacka?

Jag sover dåligt nu för tiden. Jag tror att jag, likt många andra, lider av sömnlöshet. Det finns tabletter och skit som man kan ta, men med tanke på hur immun jag är mot till exempel smärtstillande så kan jag inte tänka mig annat än att jag skulle behöva en karta för varje gång jag kryper i bingen. Det bästa sömnmedlet i mitt tycke är mat. Alla känner igen det fenomenet att vilja ta en tupplur när man ligger i matkoma. Det finns ingen bättre känsla än att gå och lägga sig när man är mätt, därför har jag inget emot att ta mig en liten ”nattmacka” då och då. Sömnlösheten kan också bero på avsaknaden och tomrummet som min sambo lämnade efter sig när hon åkte till Island. Det kan också vara för att jag sover om dagarna. Eller så är det för att jag hinkar i mig Coca Cola när jag sitter på kvällarna och kollar på betydelselös fotboll. Men jag utgår från att jag har någon slags sjukdom.

Jag har länge haft en konstig musiksmak. Innan jag fyllde 10 så hade jag en förkärlek till Michael Jackson. Jag fick en BAD kassett och en BAD t-shirt av min syster när hon kom hem från Polen med sin kompis. Gissa om den spelades sönder i mammas gamla portabla kassettbandspelare. Jag törs även erkänna att jag trodde att för varje gång som jag tryckte på ‘play’ så lyste där en röd lampa hemma hos Michael och då visste han att det var dags att sjunga för mig. Detta trodde jag ända tills jag hörde MJ på MTV samtidigt som jag hade kassetten igång på mitt rum. Jag var inte den skarpaste kniven i lådan. Efter det vad det rap för hela slanten. Wu-Tang Clan, Snoop Dogg, Bone Thugs, Coolio, Cypress Hill, Nas och allt det där. Höjdpunkten i mitt rap-diggande kom när jag och min homie/klasskamrat/granne åkte till Mejeriet i Lund för att se The Infinite Mass. Min allra första konsert. Jag kom ihåg att jag fick låna lite kläder av honom så jag kunde se mer hio hopig ut. Kläderna som jag själv hade var bara mammapojkiga. Grön tröja med mönster och ett par bruna jeans-ish byxor med grova mönster på, det kan man inte ha på sig när Chamdin, Bechir och grabbarna var i stan. Kompisens mamma följde oss till Mejeriet. Jag diggade henne. De kommer från Sydamerika och varje gång jag hälsade på så sa hon ”Hola colorin!”.
Jag hatade metal. Min klasskamrat och tillika granne älskade metal. Han brukade säga att han inte förstod sig på hur man kunde lyssna på rap. ”Det är ett jävla dunka dunka” kunde han klaga och sen dra upp volymen på sin Slayer platta. Pappa brukade också klaga, inte på min musiksmak eftersom ”rap inte klassas som musik”, han klagade på att där var för mycket bas. Sen flyttade jag till Island och där jag bodde var det lika lätt att få tag på rap då som det är att få fast jobbanställning idag. Jag hade mina skivor med mig men jag bodde hos mina släktingar och där kunde jag ju inte slänga in en N.W.A skiva utan att byborna ringde exorcisten. Då började jag bredda mina vyer för musik. Man började lite mjukt med Led Zeppelin, Pink Floyd och Deep Purple. Gick ganska raskt över till Metallica och lite hårdare grejer. Metallicas skiva med San Francisco Symphony är, hands down, det bästa albumet jag hört de senaste 15 åren.

När jag blickar bakåt så undrar jag ibland vad folk hade för bild av mig. Jag lyssnade på rap, ville bli fotbollsproffs, var en överviktig rödhårig mobbare och var mörkrädd.
Ja, jag var mörkrädd. När jag hade varit hos en polare så pass länge att det blivit sjukt mörkt så brukade jag ringa med gråten i halsen och be någon hämta mig. Mina föräldrar hämtade mig aldrig, såhär i retrospektiv så kanske de ville lära mig en läxa. Att inte vara hos mina vänner så långt in på kvällen, men inte fan fattade jag det förrän jag blickade bakåt just precis…

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga ett tag till. Jag fick hot-brev från mina vänner Fredrik och Lovisa som sa att om jag inte fortsätter så skulle de göra mycket hemska saker som att raka min rygg, kasta isbitar på mig och kissa på min cykel. Det andra som de hotade med får jag inte nämna här säger min advokat.

Nu ska jag gå och räkna timmar. Jag måste göra mig i ordning för att sambon kommer om 10h 40min 36 sek, och jag vet att ni vet vad som kan komma att hända när hon äntligen är hemma. Sömnlösheten kan komma att gå från ‘sjukdom’ till ‘självvållad’ Vilket påminner mig om att dammsuga upp chipssmulorna ur sängen, eller ska jag spara dem tills i natt?

Först in sist ut.

Då var det dags. Sambon kommer hem imorgon. Kl 20:50 ska hon befinna sig på dansk mark. Jag har fått barnpassning så jag kan ta emot henne så hon inte går i fällan i Danmark och blir värsta ölhävande/skorstensrökande brölaren. Det har jag sett på Discovery Channel att man kan bli när man är för länge i Danmark. Se bara alla danskarna…

Detta kan bli mitt sista blogginlägg tills vidare. Houdini och jag sitter här hemma och väntar på att något ska hända. Vi var hos doktorn igår. Femårskontroll och vaccinspruta stod på agendan. Nu är hon slapp och har ont i axeln. Det är en Barnkanalen dag idag. Jag har redan hunnit somna tre gånger i soffan. Till och med hunden är uttråkad, den slickar på eluttaget. Brukar hundar göra det? Nu sitter Houdini och drar en rövarhistoria utan dess like. Att hon hade kört bil för att rädda farmor från att trilla i poolen. Ska man syna hennes skitsnack eller bara låta det passera? Kommer hon att växa upp som en lögnare nu om jag inte säger åt henne att sluta med det skitsnacket eller kommer jag bara att demolera hennes spretiga fantasi? Jag vet inte.

 

Tiden är inne!

Nu vet jag! Nu vet jag äntligen när chefen kommer hem. Nu kan det äntligen bli lite rutiner och ordning i grottan. På onsdag kommer hon hem. Hoppas att hon inte glömmer att ta med sig maxlast av diverse gottiga och mindre nyttiga saker. Ostar, godis, läsk, torkad fisk. Ja, listan på vad jag vill ha är lång. Sen är man så jävla kortsiktig när det börjar bli dags för henne att åka till flygplatsen. ”Jaja, skit samma. se bara till att SKYNDA DIG!”. Precis som att planet flyger snabbare bara för att jag står med en erektion på Kastrup och stampar.

Det betyder, för barnen, att ketchup baserade varmrätter och filmjölk till frukost, mellis, lunch och mellis kan vara ett minne blott. Min sambo kan laga så många olika sorters maträtter att jag inte ens vet om det finns namn för dem. ”Ja, du vet spaghettithingy med baconwhateversås, eller så kan vi äta kycklingmajigger med barbecue’n'whatnot”. Det vattnas i munnen…

Idag är det fotboll på TV. Det är min ”utflykt” från verkligheten. Mina två timmar där jag enbart koncentrerar mig på att be barnen att hålla käften och sluta springa framför TVn. Konstigt att när man bara slötittar eller zappar så glömmer man periodvis att barnen ens finns i huset, men så fort man har sagt ”Nu ska pappa titta på detta, var vänliga och sluta existera i 2×45 minuter med 15 minuters paus emellan.”Everyone_Loses_Their_MindsJag försöker distribuera bort barnen så jag kan få se fotbollen utan att behöva gå emellan när de bråkar eller skriker så högt att jag inte kan höra mig själv gråta. Eller så får jag sätta mig på dem tills de slutar röra sig och blir tysta och lugna.

För att göra allt enklare så har hunden börjat menstruera… Dessa 4 dygnen kommer att vara sjukt långa.

Pizzofil och Cornflakes i säck.

Ni vet när man är på ICA och de har folk som delar ut smakprover på diverse saker. Korv, yoghurt, ostar, juice osv. Jag tror att de gör det för att vi inte ska handla utsvultna. Det är alltså gjort med goda intentioner, inte för att sälja på oss mer skräp. Det bästa är när ett och samma ”stånd” har 3-4 olika smaker där man smakar på samtliga sorter.
Det enda negativa är ju den pinsamma stunden medans man tänker ”Hur kan jag, på minst otrevliga sätt möjligt, säga att jag aldrig tänkt köpa detta ändå”. Det finns inga värdiga sätt att gå därifrån. ”Mm vad gott. Jag tror att jag tar 0 paket även idag”.

Ibland grämer jag mig över att vi inte har hemleverans här i byn. Men å andra sidan kanske det är lika bra. Jag hade beställt så många hemleveranser att pizzabagaren hade kunnat asfaltera en egen fil från pizzerian till mitt hus. Det kombinerar mina 2 favorit sysslor, att äta och att inte röra mig. Fast då måste jag ge dem en husnyckel för har han tagit sig hela vägen hit så kan han fanimej gå de sista 6 metrarna. Jag tänker inte gå hela vägen till ytterdörren, ser jag ut som en triathlet eller?

Pizzalfilen

Pizzalfilen

Kommer ni ihåg när man kunde köpa Cornflakes i säck? När jag växte upp så hade vi den snålaste pappan på norra sidan av ekvatorn. Allt skulle köpas i säck, hink eller dunk. Cornflakes, skorpor, fisk, tvättmedel. Fanns det i säck så betydde det att man sparade ofantliga summor pengar. Han köpte till exempel aldrig juice. Vi skulle ha saft. Inte den här fina som fanns i små pappersförpackningar inte. Vi skulle få avnjuta BOB apelsinsaft på dunk, ni vet den som smakar lika lite apelsin oavsett hur mycket koncentrat man hällde i. Sen fanns där en fin, fin, fin gräns mellan ”nästan apelsinsmak” och ”fullkomligt jävla odrickbar”. Mamma brukade köpa vitt bröd. Bröd som var himmelskt att rosta. Bröd som kunde ena stunden en personlighet som en räddare i hungersnöden med en halvsmällt ostskiva och kokt skinka ovanpå det och andra stunden agera utfyllnadsmaterial till gröten/filmjölken. Sen kom pappa hem med ett brunt bröd som inte ens var skivat och hade personlighetsdrag som påminde om en död mal. Man kunde inte ens rosta skiten. Inte bara för att man skar skivorna så snett att den var 2 mm tjock nertill och 2 cm tjock upptill, utan för att de rostades inte. Den fina gränsen mellan ”ingenting händer” till ”varför är där två kolbitar i brödrosten”. Jag hatade det brödet, tills jag upptäckte remouladsåsen. Då förvandlades jag till Per Morberg, fast jag kunde bara en kombination. På tal om Per, Är det bara jag som inte kan kolla på matlagningsprogram när jag är mätt. Det är lite som att kolla på porr efter man har haft sex. Om man är hungrig så ser allt sjukt gott ut och vattnas i munnen oavsett vad han lagar. Men när man är mätt så ser man hur mycket jobb det egentligen är och det ser ut att vara jobbigt, onödigt och man ser bara en massa disk som som måste plockas undan och redskap som måste torkas.

Ondskefulla ungar.

Barn är as. De flesta jag har träffat är gulliga på utsidan men på insidan är det en helt annan historia. Barn nr 2 kan vara elak mot Houdini. Inte på det vanliga sättet som innefattar hårdragning eller klösning, ney ney. Hon har utvecklat det till mental, psykisk elakhet i form av att inte svara henne när hon kallar och försöka att alltid ha ryggen vänd mot henne. Sånt gör henne ju inte bara ledsen utan också såhär crazy-arg, som får henne att vilja skrika och slåss. Även Houdini har utvecklat en ny form av elakhet som jag valt att kalla ”Menhonsa”. Den härstammar från en gammal metod som även är känd som ”det var inte jag”. Hennes ambition är att vad som än händer så var det barn nr 2 som sa till henne att göra det. Även om barn nr 2 inte ens är hemma. Hon håller stenhårt i sin spelplan fullt ut.
- ”Varför har du rivit sönder alla dina böcker?”
- ”Men hon sa…”
- ”Vem sa?”
- ”Barn nr 2 sa att jag skulle göra det, annars får jag inte titta på TV.”

Mina barn kan vara elaka.

”Han sa att jag skulle gå och vila mig. Nu vilar han för evigt”

Igår kom dock den mest geniala och ondskefulla planen. Jag visste dock inte om jag skulle gråta eller skratta, men genialisk var den i alla fall.
Barn nr 2: ”Vi kan baka en kaka åt mamma när hon kommer. Med vaniljkräm nertill och choklad med grädde på ovansidan.”
Houdini: ”Ja, och med jordgubbar. Mamma älskar jordgubbar.”
Barn nr 2: ”Vi kan göra ett hjärtmönster av jordgubbar och sen ha blåbär i mitten!”
Houdini: ”Ja, och med hallon. Mamma älskar hallon.”
‘Men Bjarki det här låter ju inte alls ondskefullt’ tänker ni. Nä men när de berättar att tårtbottnen ska bestå av en ballong som sedan smäller i ansiktet på deras kära mor så börjar det väl snart sätta sig vilken nivå av elakhet mina barn är på.

What do you know about pappamat?

Igår fick jag mätta min nyfikenhet på en komplicerad, multikulturell maträtt som jag velat laga och smaka i hur många år som helst. Den är tillagad på de finaste råvarorna från Tyskland, Italien och Kina. Det är lite av en tysk klassiker med en italiensk twist toppad med Kinainspirerad sås från det orientaliska himmelriket. Den tyska ”delen” utav den här maträtten har ätits sen 1300-talet av bland andra Maximilian II. Den blev omåttligt populär runt slutet av 1800-talet i USA där man sen försökte ”claima” den, som allt annat, men kan nog omöjligen stjälas från européerna då den är döpt efter en europeisk huvudstad (alternativt en tysk storstad). Den andra delen av den ultra komplicerade rätten kommer från Italien. Olivernas hemland, pizzans livmoder, pepperonins och skrevgreppandets centrum. Även om Kina vill tro att de har ”uppfunnit” denna skapelse, för 4.000 år sedan (år 2.000 f.kr), så kan den inbitne lasagnemumsaren vara lugn, den viktiga ingrediensen som gör att den inte kan ha uppfunnits där kom inte till Kina förrän förrän år 1.000 f.kr. Den fanns dessutom på menyer i Medelhavsområdet under antiken.

Jag höll på i nästan 1 timme med förberedelser. Mina vanliga förberedelser brukar vara; sitta på röven i ”femton minutter kvart” eller stå framför grillen medans det brinner under råvarorna. Så detta var stort för mig. Råvarorna var inhandlade, köksredskapen framplockade. Nu var det dags! Äntligen skulle härligheten ner i kastrullen där den skulle få koka i ett par minuter för att sedan täckas av ett lager av en himmelsk, sockersyrlig sås från Kina, som kom att revolutioneras i Amerika tidigt 1800-tal av Sandy Addison med en ingrediens som hela Nordamerika trodde var giftig. Men jag provar ändå. Jag är så djärv att jag vågar låta barnen smaka, först. Jag tänker även lägga upp bilder och recept på skapelsen så ni kan ringa doktorn och tillkännage vad vi har ätit om vi inte skulle överleva natten.

 

 

 

 

 

 

The ULTIMATE pappamat.

The ULTIMATE pappamat.

1. Pasta (Vete kom inte till Kina förrän 1.000 f.kr)
2. Korv (Wienerkorv, även kallad Frankfurter)
3. Ketchup (Nordamerikanarna trodde att tomater var giftiga)

Det sorgliga är att jag lagade det enbart för att jag själv ville smaka det. Det kunde ju omöjligen smaka likadant om man hade spaghettin bredvid korven. MOUTHGAZM!
Men det var knappt värt det. Jag hade pillat med festmåltiden i 1 timme för att sen se barnen försöka slita min skapelse itu. De försökte få ut spaghettin utan att slita trådarna. Sen slickade de bort ketchupen, som ett gäng utsvultna vildar! Ketchupen som jag med ömhet hade fördelat jämt med de väl utvalda ingredienserna i en perfekt balanserad spaghettikorv-ketchup ratio. Nu vet jag hur han från Duvemåla kände sig när hans guld blev till sand. Men barnen blev mätta i alla fall. Eller så ville de inte ha mer. Jag blev mätt.

Svärfar är fri! Men det är inte Petter-Niklas.

Nu har man släppt ut svärfar. Han fick äntligen lämna sjukhuset. Han kommer nog bara att sakna den ställbara sängen. Han har säkert roat sig under hela vistelsen med att hissa upp sig och hissa ner sig igen. Han har ett ärr som sträcker sig från nedre delen av magen till de första revbenen. När man ser ärret sträcka sig över magen ser det ur som en tågräls uppifrån. Det enda som saknas är ett signalfel och ett försenat X2000.

Jag har bott i Skåne hela mitt svenska liv. Skåne är, på många sätt, sjukt underskattat. Vi har allt här som man kan tänka sig någonsin behöva för att kunna leva ett värdigt liv. IKEA, Biltema, Media Markt, Skånemejerier, Sveriges just nu två bästa fotbollslag. Jag bor mitt i Skåne och har bara 50 minuters körsträcka till valfritt hörn. Skulle Skåne inte räcka till så tar det en timme att köra till Kastrup, och där är ”sky the limit”. Men en sak som jag älskar med Skåne är alla de olika dialekterna. I nordost säger man ö istället för å. Jag hade en klasskamrat som kallades H.H. (Hå-Hå), men i Kristianstad hette han Hö-Hö. Och nordvästra tar man ”hynden i byssen till Lynd” istället för ”hunden i bussen till Lund”. I Lund finns det säkert 400 olika dialekter men den jag gillar mest i hela Skåne är den snuskiga gamla hederliga bonna-skånskan. Att höra någon sluddra på bonnaskånska är magiskt. ”Sejn fjor hann rätt övår åen som om hunnen had skittat i sina böjsor”. Men det finns dock tillfällen som den inte alls är härlig. Om jag till exempel hade legat på operationsbordet, med en öppen skalle där halva hjärnan hängde ut, och hade hört en bonnaskånsk röst säga ”Ok, nu ska’vi sej vaud man kann hidda po häer!” så hade jag rest mig upp och sagt ”Nä tack, det är bra. Jag tänkte ändå inte använda den halvan,”. Tänk om Christer Fuglesang hade varit skåning. Fy fan vad underbart det hade varit. ”Eh, Hjoostån, Kän joo senn some mår of thät potautismjos? Änd aolså en fläkt because it’s hitt äs satan här oppe”. Eller politiker i EU-parlamentet. ”Aj äm nått this who is this, batt wee niid to stänga some’å’dis bårdårs. It’s beginning to bli litta föur myjed now”.

Jag brukar sova naken. Förlåt, kanske borde ha varnat er. Gör inga bilder av det i huvudet. Jag vill inte att ni kräks på era tangentbord/smartphones. Men när jag är ensam hemma med barnen så måste jag ha kallingar på mig. Jag känner att jag är skyldig dem det att inte behöva se mina bits’n'pieces om de går in till mig mitt i natten. Min sambo brukar vakna vid det minsta lilla när vi sover och jag utgår från att hon täcker mitt fågelbo innan barnen kommer in. Jag vill absolut inte att mitt paket blir det första som barnen får se. Jag tyckte synd om min sambo när hon skulle få se det för första gången. Tjejer borde få se vad man har mellan benen innan man blir ihop. Så de inte behöver bli så fruktansvärt besvikna när de har hittat sin drömprins som sen visar sig ha en tragisk lantbruksolycka mellan benen. Men jag känner mig i alla fall lyckligt lottad med
en ganska så…nöjd sambo som gillar vad jag har att erbjuda. Även om det knappast är ett X2000 så har det inte spårat ur helt i alla fall.

För tjock för att multitaska?

Män kan inte ”multitaska”, det hör man ofta. Det stämmer på mig. Jag kan inte köra bil och kolla min Facebook samtidigt. Jag kan inte steka hamburgare och ha pommes i ugnen samtidigt. Jag kan inte skriva och lyssna på mina barn samtidigt för jag fick nyss radera ”Jag kan inte kasta den i huvudet på hunden”. Om andas får lov att vara en utav sakerna man gör när man multitaskar så är jag ganska bra på det.

Jag måste börja tappa några kilon. Man vet att man börjar bli tjock när ens skäggstubb river en i bröstet när man går utan t-shirt. Jag har alltid pendlat mellan knubbig och tjock. Jag har en kompis som har tappat sjukt mycket vikt, det tycker jag är beundransvärt. Jag tänker för mig själv att jag också vill göra det. Tänk att kunna köpa sina kläder på en vanlig avdelning i en vanlig affär. Tänk att kunna köpa t-shirts efter hur snygg den är och inte om man kan se magen sticka ut nedanför eller inte. Det kan jag dagdrömma om samtidigt som jag dricker en stor milkshake efter att ha inhalerat en 200 grammare på Sibylla. Jag har inte motivationen. Jag kan tänka mig att köpa medlemskap på gymmet men det kommer bara att bli pengar i sjön.

Jag på gymmet.

Jag på gymmet.

Jag kommer att gå regelbundet den första veckan, sen kommer ursäkterna att komma fram. ”Jag jobbar natt, då måste jag sova de resterande elva timmarna” eller ”jag måste få spendera tid med sambon/barnen/soffan”. Jag är ”elefanten i rummet” när jag är på gymmet. Helt oanpassade kläder, sitter fel på maskinerna, är äckelgubbe för att jag råkar titta på någon tjej i samma ögonblick som hon tittar på mig, tycker att vissa saker inte ar värt att utföra för att jag inte pallar torka av maskinerna efter mig. Jag gör inga ”upp” på gymmet. Inga sitt-upps, upp-hävningar, upp-lyft. Uppåt strider mot gravitationslagen och jag är en laglydig människa. Jag fixar alla ”ner”, sitta ner, ligga ner, lägga ner, släppa ner.

Jag skulle köpa hem lite pappamat igår. Jag och Houdini (hon har uppgraderats från ”barn nr 3″ till Houdini nu) åkte till affären för att handla korv. När vi sen hade väntat i kön i 7 timmar var det äntligen vår tur. Men då funkade inte deras kortterminaler. ”Kan ni hämta kontanter så kan du komma och betala sen”. Tur att halva byn stod i kön till bankomaten också. Sen visade sig att den inte funkade heller, så det blev att trängas inne på banken istället. Som på 80-talet.

Nu har jag huvudvärk från helvetet, då tycker barnen att det är lämpligt att leka med hundens pipleksak. Hunden däremot har knappast något intresse av att leka med dem, för hon får aldrig tag på leksaken. Hunden försöker hjälpa mig med min huvudvärk istället. Hon hoppar upp i mitt knä och stampar ner min pung. När hennes 3 kg, fördelat på 4 högklackar till ben, spetsar kroppens känsligaste delar så släpper inte huvudvärken. Jag lovar. Nu har inte bara ont i huvudet, jag har också ont i pungen. Räknas det som multitasking?