Min svarta hund.

Jag har alltid varit en ganska naiv och ”uppåt” typ av snubbe. När jag var typ 12 år gammal så svor jag, för mig själv, att jag aldrig skulle någonsin skulle börja röka. Jag bestämde mig även för att andra i min omkrets skulle sluta. Och jag tyckte att det var ett möjligt uppdrag. Som de flesta som är uppvuxna på 80 och 90-talet så hade jag föräldrar som rökte. Det var inget konstigt för dem. Egentligen inte för mig heller. Folk rökte ju överallt och hela tiden under deras uppväxt. De rökte i köket och i vardagsrummet. Men den naive aktivisten Bjarki skulle minsann få dem till att sluta med det. Det gick ganska bra. Även om jag inte fick dem att sluta röka så lyckades jag få dem till att huttra i kylan ute på balkongen om de tvunget ville röka. En liten seger för 12 åringen, en stor påverkan på de kommande 18 åren. Jag blev förkrossad när mina vänner, en efter en, plockade upp det här med rökningen. Hur jävla svårt är det att inte röka? Det är väl inte så svårt att inte vilja lukta som ett lik, att se ut som en mupp sugandes på en öronpinne med örter och asfalt i?
”Om du blir röksugen, käka ett äpple!” brukade den naive ”uppåt” Bjarki säga i en peppande ton. Jag trodde att man bara valde om man ville röka eller inte, jag hade ju ingen aning om att det var beroendeframkallande. Även om alla tjatade om det hela tiden så trodde jag bara att det var deras sätt att maskera det faktum att de bara ville röka för att de ville det. Där var ju ingen som sa ”Jag röker för jag vill röka.” eller ”Jag röker för att jag känner mig lite ballare.”

Jag hade även ett gäng skolkamrater som slogs med sin depression. Ännu en sak som jag inte trodde på.
”Han/hon är hemma från skolan p g a depression.”.
”Skitsnack!” tänkte den naive ”uppåt” Bjarki. ”Man mår som man vill. Vill man vara hängig och inte tycka att något är kul så kan vem som helst sitta hemma och sura. Få dem att skratta så ska ni se att det bara är ett påhitt”.
Åren gick och Bjarki transformerades från en naiv liten pojke till en naiv man. Fler människor runt mig drabbades av den fruktade ”depressionen”. Folk käkade tabletter, folk träffade kuratorer och psykologer. Jag hade aldrig något förtroende för varken tabletter eller psykologer. ”Tabletter är bara någons sätt att ta dina pengar och ge dig biverkningar som du måste köpa andra sorters tabletter för att bli av med och psykologer gör det samma som din bäste vän, lyssnar på dina bekymmer, fast han/hon tar betalt för det.” tänkte den naive mannen.
Jag såg en informativ film om det på nätet där de valde att kalla depressionen för ”Den svarta hunden som jag kallade Depression” vilket jag tycker passar ganska bra in på hur man känner sig när man är deprimerad.

Sen gick min bror genom en tung period. Det var som att hela hans värld bara stannade upp och stod stilla i någon traumatisk period från förr. Han släpade med sig en svart hund från förr som inte ville lyda honom. Den 12 årige Bjarkin trodde såklart att han med ett snack med brorsan skulle hjälpa. Eller att det räckte att skaka om honom och tjata bort den ”svarta hunden”. Min bror blev lite som en ögonöppnare för mig. Jag bodde på Island när det var som jobbigast för honom, vilket gjorde det jävligt jobbigt för mig. Jag försökte vara där på det sätt jag kunde. Jag ringde hem då och då för att lyssna på hur han hade blivit bättre på att spela introt till Battery sen sist. Hur han hade det i skolan och om han hade träffat en flickvän än. Jag spelade lite dum ibland så att han kunde rätta mig och det fick mig att tro att han skulle må lite bättre. När jag väl reste tillbaka till Sverige så spenderade jag så mycket tid med honom så mycket han bara orkade ha mig där. Tanken av att han hade självmordstankar gjorde mig nervös. Tänk om jag säger något fel? Tänk om jag inte lever upp till hans förväntningar? Tänk att behöva begrava sin bror innan han ens fyllt 20? Några kaxiga dunkar i ryggen från ”store starke storebror ” var kanske allt vad han behövde, trodde den naive mannen. Men det var alltid lika förkrossande att se honom åka iväg från busshållplatsen där de släppte av mig. De gånger han kom till Island gjorde jag allt jag kunde för att göra något som han skulle må bra av. Åka lite offroad på en stor jeep, spela Playstation, lyssna på musik i bilen. Ja, praktiskt taget allt jag kunde göra gjorde jag.

Ett antal år senare skulle den svarta hunden knacka på hos mig och sätta sin prägel på mitt liv.

Jag har länge haft problem med min mage. Den har fått bestämma över mitt liv de senaste 6 åren. Jag har prövat den naive mannens tips att ”tänk inte på den om du inte vill må dåligt. Tänk hellre på andra saker, saker som spelar roll.”.
Den lägsta punkten, med mina magproblem, kom när jag skulle iväg med ett av barnen till vårdcentralen eller något annat viktigt. Det var bråttom och det var min uppgift. Innan jag skulle klä på mig så skulle jag bara på toa en gång till. Då brast jag i tårar och satt som en idiot gråtandes på toan för att min mage inte samarbetade med mig. Min sambo, som bara hade bott i Sverige i något år, var därför tvungen att ta barnet till dit det skulle så att jag inte skulle skita ner mig någonstans på vägen dit. Hela mitt liv ändrades. Jag fick från och med då anpassa hela mitt sociala liv efter hur min mage mådde. Långa resor och resor till ställen som jag inte hade varit på blev omöjliga. Skulle jag tvunget någonstans så fick jag googla stället och hitta toaletter på vägen dit eller på stället vi skulle till.

Den svarta hunden hade nu fått ett grepp om mig. Våran romantiska färjeresa till kontinenten som min familj hade gett oss gick åt att sitta inomhus. Snabba promenader mellan rummet, toaletten och restaurangen gjorde att jag sabbade hela resan för min sambo. Lojal som hon är så sa hon att det viktigaste var att vi var tillsammans, men jag trodde mig kunna känna hennes suckande över att ha en man som är mer beroende av toaletterna än av att vara med henne.

Några år till och min bror verkade ha fått kontroll på den svarta hunden. Men min hund skulle flippa ut helt. Något hände. Bägaren rann över. Jag blev bara arg och sur. När min yngsta dotter kom hem det en ny teckning från dagis så rynka jag bara på näsan och sa att hon kunde gå in på sitt rum och leka. Jag hade ingen lust att vara pappa. Jag hade ingen lust att vara en sambo. Jag hade ingen lust att vara vaken. Ekonomisk stress och ståhej på jobbet gjorde att jag bara blev en zombie. Jag kom till jobbet, kunde inte fokusera, kom slutkörd hem och bara sov. Jag svävade bara runt som en vålnad. Den svarta hunden förstörde min aptit, den skrämde iväg den rolige ”uppåt” Bjarkin som alla kände. Den skrämde iväg pappan till mina barn. Jag kände för att sova i flera veckor. Ingenting kändes kul. Jag brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig. Jag sket i allt. Jag blev världens tråkigaste sambo. Jag bara sov, åt och sov igen. Då och då skulle jag få utbrott som för det mesta gick ut över mina barn. Vilket gjorde att jag kände mig värdelös och ville bara gå och lägga mig igen. Jag låg sömnlös om nätterna och grubblade över hur jag kan ha hamnat här. Hur jag, som alltid var så jävla glad och pigg kunde sitta och hyperventilera av ilska över att något av barnen inte gjort sina sysslor. Varför tar jeg inte det hela med en nypa salt och ber om ursäkt för mitt beteende och slutar vara hängig, arg och trött. Men den stora svarta hunden hade öppnat min skalle och lagt en stor tolle i den. Jag var inte Bjarki längre.
Jag käkade mediciner och pratade med kuratorer. Inför varje samtal så inledde man med att fylla i ett formulär där frågorna kunde variera men den sista frågan löd alltid ”Har du någon gång tänkt tanken om att inte vilja leva längre?”. Tanken om att ta livet av mig fanns inte. Jag mindes hur jag kände när jag fick höra det om min bror och bestämde mig för att aldrig låta någon känna den känslan. Tanken om att slippa all press, allt ansvar och alla krav var i alla fall mindre än tanken av allt jag skulle missa om jag tog livet av mig. Jag hade missat barnens uppväxt, mitt eget bröllop, min sambos kärlek. Tänk att vara 5, 9 eller 13 år gammal och behöva begrava sin far. Tänk att den man har bott ihop med i 10 år plötsligt försvinner. Nä, usch. Jag hade ingen lust/ork att kämpa för ett bättre liv just då men jag hade ändå livslust.

Nu har den svarta hunden blivit en mentor mer än en energitjuv. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Även om den kan ha kostat mig mitt jobb så kan jag säga att den gjort mig till en lite bättre eller rättare sagt smartare människa. Jag vill påstå att jag nu är mer härdad och har en gnutta mer tålamod samtidigt som jag uppskattar de små sakerna mer. Men den svarta hunden ska snart avlivas, för inte vill jag att den ska komma för nära inpå min familj. Jag känner mig urusel för att ha dragit med dem igenom detta helvete men älskar det faktum att de fortfarande är vid min sida när jag väl har kommit tillbaka till den sidan där stora svarta läskiga hundar inte bestämmer hur jag ska må.

 

Förlåt för att jag inte skriver ett roligt uppiggande inlägg men utan tråkiga saker finns inte de bra så det måste vara bra att vara tråkig ibland.

Writer’s block?

Fan vad jag mår dåligt. Jag har aldrig känt såhär förut. Jag var ju alltid den som kunde dra iväg ett uselt skämt och skratta högt ensam. Eller för den delen tänka på något roligt och skratta högt i min ensamhet medans jag kör bil. Jag känner ingen glädje längre. Jag är inte heller sjukt emo-ig eller självskadetankar, men jag pallar inte vara rolig eller ha kul. Jag fick dessutom en jävla böldjävel mitt i ansiktet på köpet. Det ser ut som om jag har opererat in ett silikonbröst bredvid näsan. Quasimodo gick förbi mitt rum och pekade och skrattade åt mig. Jag kände mig som en karneval-attraktion när jag satt i min glasbur och såg alla gå förbi.

Fy fan, jag var ingen Brad Pitt innan men nu är jag inte ens en Elija Wood...

Fy fan, jag var ingen Brad Pitt innan men nu är jag inte ens en Elija Wood…

Jag åkte till akuten i morse på grund av det. När jag väl var klar där och satt i bilen så kliade jag mig i armvecket och insåg att jag fortfarande hade tappa-ut-blod-ur-armveket-mojängen i mig. Så det blev att vända och låta de ta ut möget.

De glömde ta ut sitt skit. Hade jag inte kört tillbaka så hade den väl stått på fakturan.

De glömde ta ut sitt skit ur mig. Hade jag inte kört tillbaka så hade den väl stått på fakturan.

Förutom det så har jag inget roligt att berätta om för jag är verkligen inte på humöret att dela med mig. Dessutom så händer det så knasiga grejer på jobbet att jag tror att jag suger på den tills de sparkar mig.

Jag tror att jag har blivit laktosintolerant. Jag har aldrig känt såhär innan. Jag har ju druckit milkshake innan utan att må såhär. Dessutom dricker jag ju mjölk med kakorna som sambon bakar och käkar ibland fil/yoghurt till frukost. Jag har aldrig mått såhär dåligt innan. Kan det vara min bajsmage som kärvar? Jag är dock ganska säker på att det är laktosintolerans för det var just i samband med att jag drack min sjunde milkshake. Därför misstänker jag laktosintoleransen.

Kräksjukan från helvetet är också avklarad, och jag som hatar att kräka.
Hela familjen har legat i sängen i skift. Först minstingen sen gick det uppåt i åldersgrupperna men sambon fick den innan mig. Jag förlorade. Jag förlorade i familjens kräksjuke-tävling. Jag gör allt jag kan för att inte kräkas. ”Men kräks nu så blir det bättre sen” brukar min sambo säga. Då kan man lika bra resonera att bryta nu så blir det bättre sen. Klart fan det blir bättre sen. Om vi tjänade något på familjekräkfesten så var det att där fanns Coca Cola tillgängligt under en lång period. Win!

Normen

Många strävar efter att vara som normen. Jag skulle vilja skriva att alla gjorde det men då hade alla skrivit ”jag vill inte” men eftersom alla säger det så blir det ju normen, att inte vilja vara som alla andra. Något som jag är så fruktansvärt trött på är den här ständiga pressen över att behöva vara på ett visst sätt. Man får till exempel inte peta i näsan framför folk trots att man har en kråka stor som en Smarties som man bara måste få ut. Jag vet att alla som läser detta har några gånger under sin vuxna ålder haft fingret så långt upp i näsan att man kan känna baksidan av ögonen med fingerspetsarna. Det blir ju egentligen inte äckligt förrän man vet vart kråkan tar vägen efter det. Att snyta sig är egentligen bara som att kräka med näsan i ett papper och det är helt ok att göra framför andra så länge man inte sitter på en restaurang eller något fancy ställe.

Man ska ha vissa kläder, vissa accessoarer och man ska även spöka ut sina barn med kommersiellt krimskrams för annars blir de mobbade vart de än går. De ska ha Converse skor, för tydligen förvandlar dom tåsvetten till en doft av jordgubbsbebisar (oklart om det stämmer men det skulle förklara priset på dem). De ska ha onepiece overall för att kunna se ut som långben i pyjamas (antar jag). Och de ska ha smartphones för att annars kan de inte sminka sina låtsashästar i appen som kostade 39kr och kommer därför att dö framför den snygga killen i parallellklassen (money well spent…NOT). Kepsar ska vara med rak skärm och ha guldiga klisterlappar på. När jag var liten så skulle kepsarna vara märkta ett Amerikanskt hockeylag och skärmarna skulle vara böjda. De skulle vara så böjda att de såg mer ut som en överdimensionerad kalott med en holk framtill. Om jag hade fått bestämma vad som skulle vara ”inne & ute” så hade den listan se ut så här:

Inne

Plagg för under 79.90kr
Praktiska kläder
Skor som håller längre än 2 månader
Att använda blinkers
Barnplagg som gör att barnen ser ut att vara i den ålder barnet faktiskt är i
Jacka

Ute
Kläder som visas i TV-reklam
Slampiga barnplagg
Raka kepsskärmar
Att skämmas över att ha varma ytterplagg (thermos-byxor och varm mössa)

Jag försöker intala mina barn att man visst kan bli en bra människa utan att behöva ha det senaste modet på sig. Men jag är knappast den som någon borde ta modetips från. Jag tycker ju att gympashorts och grunge-rutig skjorta är fint nog att vistas bland folk i.

Solsemester. Del 3

Rosa är färgen som symboliserar denna semester. Jag är rosa, mina barns stjärtar är rosa efter all smisk de har fått för deras hyss. Min sambo är rosa-ish. Vi är islänningar, det är inte meningen att vi ska lapa sol på vita sandstränder i 30 graders värme. Vi är byggda för att kunna gå direkt ut ur en varm säng och promenera 2 km i en snöstorm för att köpa en värmande mjukglass. Vi är byggda för att kunna hantera kombinationen walk-in frys/vardagsrum och regn som kommer från alla fyra väderstreck. Vi ska packa ihop våra kläder och göra oss i ordning för hemresa. Våra väskor är tyngre nu än när vi åkte, trots att vi hade med oss ett 200L fat med solskräm som vi doppade oss i innan vi skulle ut i solen. Barnen har ingen lust att åka. Barn nr 2 har fyllt väskorna med sten och pinnar och skit som hon ska göra någonting med när vi kommer hem. Icke säger jag och slänger ut skräpet, tack vare det har jag nu en surpuppa som sitter med armarna i kors och vägrar röra på sig. Houdini har gömt sig någonstans. Toppen.
Bussen till flygplatsen går om 30 minuter och vi måste leta efter ungen. Hotellet är ju, tack och lov, bara 15.000 kvm stort. Under tiden som jag letar så börjar mina tankar sväva iväg. ”Skit i henne, en skalle mindre att bry sig om. Jag lämnar en lapp i receptionen med vår adress och pengar så kan de skicka iväg henne när de hittar henne vid någon städning. Lite svinn får man ändå räkna med.” Det är inte det att jag inte älskar mitt barn, jag lämnade ju pengar för biljetten och ett sudoku block som hon kan döda tid med. Vi hittar henne till slut. Hon stod utanför ingången och skulle se så bussen kom i tid. Barnjävel! Som så många gånger förut så felar hon att berätta vart hon ska innan hon försvinner. Man får försöka hålla fast vid sin arga blick samtidigt som man är sjukt lättat att ha hittat henne.

Jag går och skiter en sista gång innan vi sätter oss i den svettiga bussen. Halvvägs så börjar min mage spela mig ett spratt igen. Jag ser att där finns en toalett längst bak i bussen så jag kämpar emot bajsnödigheten. I värsta fall så får jag gå på den där äckliga busstoan men tanken av att det finns en toalett på bussen lugnar mig väldigt mycket. Kallsvettig och metrosexuell-rosa sitter jag och vrider mig i stolen. Måste…….inte……..vika ner mig för bajsmagen. Men til sist så måste jag gå. Jag reser mig upp och går bakåt. ”Ska du gå och bajsa?” Frågar Houdini så högt och tydligt hon bara kan. Käften unge! Kunde du inte bara avvaktat och sett mig gå in på toan och dragit en slutsats baserad på längden på min vistelse där istället? Inte för att det hade gått omärkt förbi mina medresenärer när jag hade bajsat klart men hon pajade den lilla coolheten jag hade över mig den korta stund som jag med ett fejk-smil och svettig panna gick så normalt jag kunde bakåt i bussen. Nu var det äntligen dags, jag kunde känna hur avföringen bara väntade på att få se ljuset i slutet på tunneln. Musklerna börjar bli avslappade och jag förbereder mig fysiskt för att få bajsa. MEN!! VAD ÄR DETTA!?!? Dörren är LÅST!!! Svettpärlorna i pannan blir större och större. Ansiktet byter färg från solbränndrosa till stressrött. Pärlorna blir fler och hjärnan börjar spela mig ett spratt. ”Jag såg en tom rad fram i bussen, där kan du nog lätta på trycket”. Skärp dig hjärna. Jag skiter INTE i passagerarsätet på en buss, eller? Nu har jag två val, antingen så gör jag bort mig genom att skita ner mig i bussen eller så gör jag bort mig genom att nödstoppa bussen och skita mitt på vägen. Precis när jag ska ropa på chauffören så ser jag min räddning. Flygplatsen är nu bara 30 sekunder ifrån oss. Utan att hinna meddela sambon springer jag ut ur bussen och panikartat slänger upp automatdörren till flygplatsen. Likt en rosa valross som precis har hittat vägen till en sälbordell klampar jag in och fäster blicken på toalettskylten. Med glädjetårar och en vinnande känsla i kroppen går jag nöjd, och svettig, in på den smutsiga flyplanstoaletten som just i detta ögonblick känns mer som ett lyxig avföringspalats. Magen bubblar lite för att på sitt sätt säga ”du gjorde det polarn, du klarade av att hålla emot och ska nu få avnjuta segerns sötma”. Nöjd som en skitnödig islänning bara kan bli så sätter jag mig på porslin-tronen och släpper en…….brakfis?!?! SKOJAR DU MED MIG RÖV!! En fis? Detta hade jag kunnat fått gjort på bussen!! Jag hade inte tvekat, där luktade redan svettig tolle innan vi satte oss i den. Dessutom så innehöll den mestadels sinnesdöda pensionärer och bakfulla stekare. När jag väl är klar går jag ut till bussen igen. Där står en sönderstressad sambo med tre stycken hyperaktiva gnällrövar som vill in på flygplatsen för att köpa mer hyperbränsle. – ”Var ffaaaaan har du varit?” – ”Jag gick på toan för att fisa.” Inte en imponerande ursäkt.

Flygresan går bra, mestadels för att jag sov. Sova sittandes är nog det osmakligaste sättet att somna på. Dubbelhakan väger mycket och drar ner käken så att jag sitter med öppen mun och snarkar. Dräglet rinner ut samtidigt som munnen blir torrare än ett bibliotek. Varför finns inte den tjänsten att få hos flygvärdinnorna? Om ni ser en person sova med öppen mun så kan ni väl badda den var tjugonde minut? Det är bra service på min skala. Sambon och de tre virvelvindarna slogs, utan mitt deltagande, under hela resan. Jag är ganska säker på att jag inte hade en blåtira när jag satte mig ner. Men sånt får man räkna med når man sitter i mitten. Ni har nu fått uppleva en semester med Lilla Island så som den utspelar sig i mitt huvud. Jag hoppas verkligen inte att den kommer att se ut så men jag förbereder mig på det värsta. För även om det ska vara avkopplande och skönt så kommer jag nog inte kunna njuta till fullo i en solstol och sväva på rosa moln. Utan mer att sitta i ett illaluktande moln på en sjabbig toasits.

Den inte bästa dagen i mitt liv.

Den sista semesterdelen ligger på is. Just idag har jag en sån där riktig skitdag. Ni vet den när man tänker att allt är skit. Barnen är skit, trots att de inte har gjort något. Kompisarna är skit, trots att jag älskar dem. Klockan i bilen är skit enbart för att den flimrar lite lustigt. Den där tanten framför mig i ICA kön är skit, fastän jag ler på ett trevligt sätt mot henne så vill jag bara trycka ner hennes rynkiga ansikte i den lika rynkiga penga-pungen som hon har till sina sjutusenfemtioelva jävla mynt. Vissa utav mynten är inte längre laglig valuta i Sverige. Sist hon refererade till Sverige så sa hon nog Svea Rike. Nu sitter jag på parkeringen och tröstäter mina munkar som jag köpte till tonerna av kris Kristofferson på radion. Han sjunger nog om en hund som nu är död. kris Kristofferson är skit. Jag kan känna att munkarna inte riktigt är lika mjuka som när jag stoppade dem i påsen innan Jesus klasskamrat hamnade före mig i kön. Munkarna är skit. Tur att man har sambon här hemma när man kommer hem. Som med en febrig blick välkomnar mig hem och gräver sig ner i påsen, mest full av skit… Men man ska inte klaga. Det finns ju de som har det värre, dom är skit.

Solsemester, del 2.

Flyget går bra, i den bemärkelse att vi kommer till semesterorten helskinnade. Flygresor kan egentligen bara gå antingen bra eller dåligt. Bra är ju att man tar sig från A till B. Dåligt är ju som man ligger i Atlanten eller i Alperna någonstans mellan A och B. Barnen har tagit skift när det gäller att sova, gnälla och slåss om att få välja film på datorn. Jag har sovit mest hela tiden och vaknat då och då när något utav barnen behövt pengar till att köpa onödiga plastsaker eller dyrt godis.. Vi lämnar planet och min blick börjar direkt leta sig mot skyltarna i taket. Vill jag hitta bagageupphämtnings skylten? Eller kanske EXIT skylten? NEJ! Jag vill såklart veta var toaletterna är. När jag inte ser någon skylt så kallar min röv på min hjärna:
R: ”Tillstånd att trycka ut lite bearbetad frukost tack.”
H: ”Kan du vänta lite? Vi har inte lokaliserat vattenklosett-anläggningen.”
R ”Kan bli svårt att bromsa, det mesta ligger redan i pipelinen och riskerar att läcka närsom.”
H: ”Ok. Öppna portarna”
Jag: ”MEN VAFFAN HJÄRNA! Här finns ju ingen toalett!”
H: ”Nä, men bakom den där plastväxten där borta ser nog ingen dig, eller inte många i alla fall.”
Svetten börjar pärla sig i pannan. Om jag inte hittar en toalett så får jag försöka gömma mig och skita där det finns tid/plats/minst folk.
Jag: ”Hjärna, kan du säga till Röv att inte öppna riktigt än? Jag måste hitta någon slags rövtorkaranordning.”
H: ”Skynda dig då!”
Precis när jag har hittat en näve majonästäckta Subwayservetter så ser jag toalettskylten. I samma sekund försvinner bajsnödigheten.
R: ”Avbryt nödlossningen! Det var inte så värst akut. Faktiskt inte alls akut.”
H: ”Du behöver inte sätta dig bakom växten. Röv säger att det inte är aktuellt längre.”
Jag går på toan trots det, bara för att tvinga ut en tesked samtidigt som en ådra i pannan brister. Nu kan vi äntligen hämta våra väskor och sedan lokalisera nästa toalett.

Det var bara de första 3 minuterna i det soliga paradiset. Sådär kommer förmodligen hela min tankegång att gå under den semester. Kombinerat med att jaga Houdini kors och tvärs över hotellet och halva byn/staden. Sambon lurar ut mig i solen för att få lite färg. Ja, färg. Fast med min fysik går jag såklart ner på stranden i en t-shirt. Saken är den att jag är inte så jävla duktig på att få färg. Fast å andra sidan så är ju rosa en färg också. Efter en stund på solstolen, bredvid toaletterna såklart, så är det dags att ta det första doppet i alla fall. T-shirten åker av och Christer Fuglesang tittar ner mot jorden från sitt rymdskepp och tror att en atombomb har smällt av. Folk med solglasögon sätter på sig ett extra par solglasögon, föräldrar täcker sina barns ögon och Greenpeace kommer och försöker sjösätta den där albino-valen som ligger på en Liverpool handduk, bredvid toaletterna, i bara sina shorts. Medans jag fäktar bort de lokala reportrarna, som vill fånga spektaklet på video, så håller sambon just nu på att leta efter Houdini. Hon har rymt iväg till något ställe som säljer glass för att charma till sig en isglass eller två. Barn nr 1 och 2 håller antagligen på och bråkar som något uttal i någon eurovision låt.

Sådär håller det på i en vecka tills det är dags att packa ihop våra saker, som av någon anledning har fördubblats under vistelsen. Det är barn nr 2 som har samlat på sig stenar, snäckor pinnar och bortglömda sandaler som hon tänker använda till att bygga en tidsmaskin när vi kommer hem. Jag och barn nr 1 är rödare än en generad räka medans de andra har fått någon nyans av normal kroppsfärg.

Lilla Island reser utomlands.

Vi i familjen Lilla Island har länge velat åka på semester. Då menar jag en riktig semester, inte Sjöbo marknad eller spontanresa till Eslöv. Vi har aldrig åkt på semester till någon ö i medelhavet eller en kritvit kust i Karibien eller något annat soligt ställe. Samtidigt så tror jag inte att det hade blivit någon semester egentligen. Det hade blivit material till en hel långfilm. Såhär tror jag att en solsemester hade sett ut hos oss:

Del 1.

Klockan ringer kl 02:00, flyget går om tre timmar. Alla känner sig sjukt peppade. Förutom sambon, som nu har säckar under ögonen stora som klyftpotatis. Hon har varit vaken sedan sju på morgonen dagen innan och har spenderat hela natten med att packa ner allting i två väskor och tre ryggsäckar. Barnen går upp och tar på sig kläderna som de har lagt undan dagen innan. Alla barnen är sjukt taggade, inklusive Houdini som inte riktigt har fattat vad som ska hända annat än att hon ska åka flygplan. Efter att alla har stress-käkat en frukost, beståendes av diverse ihopplock ur kylskåpet, så går alla på toa innan vi sätter oss i bilen. Jag går först på toa enbart för att det glädjer mig så otroligt mycket att se allas ansiktsuttryck när de har tvingats sitta i min stank. Det är också egentligen mitt enda ansvar. Inte att låta dem lida utan att se till att tarmen är tom, och att ta med kameraväskan, och att bära allting, och att lasta in allt i bilen. När vi väl sitter i bilen så startar jag den, stänger den och går in för att jag känner att jag måste skita mer. 10 minuter senare är vi på väg! När vi har suttit i bilen i ca 30 minuter har barnen redan har börjat bråka. Jag vet inte vad de bråkar om. Förmodligen tävlar de om vem som kan hitta den minsta saken att gnälla över. Det enda jag kan tänka på är var jag kan stanna för att gå och skita igen. Sambon försöker få ordning på situationen i baksätet samtidigt som hon börjar bli stressad över att missa flyget. Plötsligt börjar barn nr 2 att storböla för hon har glömt den bruna nallen som hon tycker så mycket om. Jag försöker lunga henne men jag inser snabbt att resan kommer att handla om att hon är missnöjd med allt på grund av att nallen inte kom med. Sambon säger att hon borde ha packat den i sin ryggsäck istället för att sova med den.
Vi anländer på flygplatsen i god tid och kan lugna min stressmage när vi, strategiskt, sätter oss på bänken som är närmst toaletterna. Vi har gott om tid att svettas i incheckningskön och att säga åt våra ungar att sluta bråka och att de ska stå hos oss. I en kort period börjar jag ångra valet av att ha barnen med oss. Vi försöker mätta dem med en 700 kronors macka och en 300 kronors juice som vi har köpt på flygplatsen i hopp om att de ska bli övermätta och somna på planet men det hjälper inte ett dugg. Istället köper vi godis att muta med istället. Det verkade som en bra idé just då men skulle snart visa sig vara en ganska så dålig idé. Efter att ha ägnat 2 timmar åt att säga nej till alla deras förslag på inköp, jaga Houdini (som nu är super exalterad och hög på socker) över hela Kastrup, sörjt bortglömda nallar och en handfull toabesök så är det äntligen dags att sätta sig på planet och familjen Lilla Island kan för första gången se fram emot en solig och påfrestande tid i ett soligt land.

Den fula ankungen som blev en ful anka.

Olympiska spelen ska hållas i Japan 2020. Inte för att jag bryr mig ett skvatt om OS men jag skrattade för mig själv åt tanken på OS i Hörby. Diskuskastning hade bytts ut mot navkapselkastning och McDonalds hade inte varit huvudsponsor. Istället hade Sandahls modehus varit huvudsponsorer, de hade bidragit med klädhängare istället för pengar till höjdhoppsribba. Spjutkastning hade inte funkat eftersom Hörby inte har någon stor nog anläggning anpassad till det. Att ”kasta gris” hade fått en mer bokstavlig mening. ”Stolta sponsorer är Golden Shadow – där snusen är billig och servicen obefintlig, samt Mårtensons Bil – Handla dyrt och fastna i vår skuldfälla på www.martensons.se”. Startskottet till 110m EUpall-löpet hade varit med en gammal älgstudsare sponsrad av Sport Kalle – Vi har samma skit som Nova Lund, fast lite dyrare.

När man är i ett förhållande så är ens värsta tanke att sambon hittar något bättre, såvida man inte är i ett förhållande där sambon misshandlar en. Jag har alltid känslan av att min sambo kan hitta någon bättre inom loppet av en kvart. Jag tycker inte att jag är något att hänga i granen. Jag brukar få komplimanger för icke-ytliga saker, aldrig ”viktiga” saker som att jag har fin hy, att jag är snygg i den dära tröjan eller att jag är fin i håret. Mammas kommentarer räknas inte. Jag brukar få komplimanger för att vara rolig, fina foton som jag tagit eller något annat som inte är relaterat till mitt utseende. Jag är som den fula ankungen som till slut bara blev en ful anka. Det sköna är dock att jag inte hakar upp mig på sådana saker. Jag är ju väldigt medveten om att jag inte är ”fit” och attraktiv för det är ju självvållat. Jag har aldrig varit ”fit”, inte ens som ung. Redan när jag gick i mellanstadiet så såg jag hur vissa sneglade med konstiga blickar i omklädningsrummet när jag slet av mig t-shirten och mina fläbbiga barntuttar fick se lysrörens ljus. Men redan då hade jag börjat bli immun mot att bli ledsen. Vissa säger att han/hon är tjock för att han/hon har en sjukdom samtidigt som han/hon rullar ihop och inhalerar den sista halvan av sin Vezuvio och sköljer ner den med det sista ur tvålitersflaskan som han/hin precis öppnat. Jag är inte fet för att jag har ”kraftig benstomme”, det krävs en kraftig benstomme för att kunna hålla uppe all min vikt. Jag kände inte ens att jag var tvungen att vara ”fit” när jag var singel, för jag letade inte efter en sambo som letade efter ytliga drag. Och som tur är så hittade jag en sambo som älskar mig för den jag är och inte för att hon inte orkar leta efter någon bättre.

Intern humor är härlig, men bara för de interna.

Helgen innebär jobb för min del och för någon annan betyder det att man ska supa med sina väninnor. Jag är en av de få människorna som kan säga ”min flickvän dricker mer än mig”. Typiskt att det ska vara fint väder när jag jobbar. Däremot så har jag haft en himla tur med vädret under semestern. För en gångs skull, som min sambo brukar säga. Hon avslutar ALLA sina meningar med ”för en gångs skull”. ”Kan du skicka mjölken, för en gångs skull?”, ”Du får hämta Houdini idag, för en gångs skull.”, ”Kan du gå och duscha, för en gångs skull?”, ”Kan du hålla ut i mer än 47 sekunder….”. Ja, jag tror ni hajar vad jag menar. Intern humor är rolig.
En annan intern sak som alltid får mig och henne att titta på varandra och fnissa är när någon säger ”göra det”. Vilket kanske bara visar på hur kass humor vi har. ”Ja,  jag och mamma gjorde det.”, en mening som kan få mig att dö av skratt, inombords.
Eller när en kompis säger ‘Ska vi göra det?’. ”Nä, jag är i ett förhållande.”

När jag var liten så såg jag upp till min pappa. Han var en sträng, men rättvis, man. Han tänkte alltid ett steg längre och kunde komma med logiska svar på frågor som man som liten tyckte var omöjliga att få svar på. Som till exempel ”När kommer mamma hem?”, ”Vad blir det för mat?” och ”Var är fjärrkontrollen?”. Jag försöker vara en förebild men jag vet inte riktigt hur det går. Jag förbjuder mina barn att göra ”fel” saker som att svära högt framför andra, äta godis på vardagarna och att vara allmänt egoistisk. Samtidigt så är jag ful i mun, käkar godis hela tiden och vägrar dela det med någon. Men mina barn har i alla fall vardagsvett. Med det menar jag till exempel att de vet att de inte ska rapa vid middagsbordet när de äter borta eller vara dryg mot andra, men hemma är det ok. Eller kanske inte ok, men mer acceptabelt i alla fall. Varför kan barn omöjligen följa skolans regler hemma också? Som till exempel när jag lagar pytt i panna så lägger sig barn nr 1 på golvet och gråter som en kamel med ryggskott. Så varje gång det är pytt i panna i skolan så frågar jag om hon inte slängt sig ner på golvet som en skadeskjuten pingvin, men nä. Då är det helt ok att laga det hon hatar mest. Varför kan hon inte göra så hemma? Snegla lite i stekpannan och sen rynka näsan och gå därifrån, för en gångs skull.

Jobbelyx.

Semestern är slut och verkligheten hinner ikapp. Nu kan äntligen alla barnen gnälla i kör att de inte orkar till skolan. Houdini har också börjat på dagis och direkt hittade hon till sin kompis. En blivande svärson? Kanske för tidigt att spekulera i det. Jag har tidiga morgnar och långa arbetsdagar framför mig just nu. Dessutom har mitt knä börjat protestera. Inte mot arbetet utan för att jag börjar bli för tjock för mitt knä. Då var man tillbaka på den banan, jag måste göra någonting åt det men jag orkar inte. De kommande 5 dagarna ringer väckarklockan kl 03:45 och jag kommer inte att vara hemma förrän vid typ 20:00 tiden. Igår kom jag hem strax efter kl 21:00. Samtidigt vill jag inte klaga för det finns dom som har det värre. MEN, nu handlar inte detta inlägg om dem. Jag känner redan nu att jag behöver en semester till. Jag tycker att man borde få två veckor efter sin semester att komma ur sitt semester-mode. Jag är inte beredd att börja. Jag har redan skickat in önskemål för ledighet i höst.

Idag fick jag med mig en bit smörgåstårta att äta på jobbet. Sicken lyx! Som att äta orgasm. Sitter och lyssnar på min skäms-musik. medans jag äter och skriver. Alla har någon grupp/artist som man skäms lite för att gilla. Min är Vampire Weekend. Svårt att tro efter mitt inlägg där jag beskrev vad jag lyssnade på under min uppväxt. Låten ”Step” spelar jag om och om igen, till och med minstingen börjar kunna den utantill. Jag har faktiskt fler grupper/artister som jag skäms för att gilla och eftersom ingen läser detta så tänkte jag dela med mig av dem här, med ingen.
Emiliana Torrini
Tracy Chapman
The Zombies
Jack Johnson
Björk
Miss Li
Mugison
Regina Spector

Nä, om man skulle ta och fortsätta jobba. Jag vill ju komma hem innan kl 21:00 ikväll.